måndag 18 juli 2011

Minnen och bagateller 3: Är också en droppe tung att bära?

Skiss: Lena Rosén Schlaug

En syndaflod sköljer över henne.

Det var så jag tänkte när jag såg fjärilen nästan dränkas av dagg den där morgonen  när jag vaknade under det lite slarvigt uppsatta vindskyddet. 

Några dygn under bar himmel,  några dygn utan annat än vatten från bäcken, fisk ifrån sjön och bär som extra energitillskott. Med nätter där kosmos kommer nära och stjärnorna breder ut en fäll av evighet över den framrusande vardagssjälen. Med timmar då känslor och drömmar far fram på egna vägar, ibland slingrande, ibland raka och snabbåkta som motorvägar.

Är daggen tung att bära?

Blåvingen står där på stråt. Hon börjar sin dag under vattenmassorna. Hon har vaknat översköljd av vattendroppar. Sakta, nästan smärtsamt sakta, lyfter hon ett av sina ben och flyttar det varsamt någon millimeter på grässtråt. Vattendropparna glänser som de glaskristaller vi satt upp därhemma i köksfönstret för att hälsa solen välkommen efter vinter och mörker. 

Hon står stilla och väntar. Tålmodigt. Hon lyfter ytterligare ett av sina ben, försiktigt utan att ha sönder dropparna. Solen värmer, fågelsången sköljer över oss som en jubelkör, myrorna har redan börjat sitt arbete men blåvingen sitter där bara och låter sig värmas så att de tunga daggdropparna kan upplösas. 

Jag rör mig oförsiktigt, skrämmer henne kanske, hon rycker till, gör en oförsiktig rörelse med sin ena antenn, några daggdroppar spricker sönder och syndafloden sköljer över henne. Så stillar hon sig igen. Låter solen bearbeta de droppar som återstår. Hon låter jorddygnets rytm styra sig den korta tid  hon lever.

Människans biologiska dygn är 25 timmar. Vi har en extratimme. När vi stängs in i grottor visar det sig att vår fysiologiska klocka drar ut på dygnet och kommer i otakt med yttervärldens ljus- och mörkerväxlingar. Människan är främmande för jorddygnen. Det sätter fantasin i rörelse. Det är ett bevis för att vi härstammar från någon annanstans i kosmos, berättade en uppjagad man i radion för en tid sedan. Kanske det, vi kanske behöver vår extratimme och mår illa när den tas ifrån oss. Det är kanske just den timmen vi skulle använda till eftertanke.

Framför vindskyddet, där vid blåvingen, ligger en klippa. Lavarna, som funnit fäste på det synligt döda, ångar i morgonsolen. De skyddar klippan från den obönhörliga nedbrytningen där klippor blir sten, sten blir grus, grus blir sand och sanden bryts ner till salter som hamnar i haven. 

Lavarna, livet, lägger sig som en hinna på det döda för att, med all den makt det levande har, bromsa sönderfallet och den obönhörliga entropin. Livet startade krig mot undergången, krig mot sönderfallet. Molekyler sög åt sig solens strålar medan cellerna bearbetade energin i oändliga tidsrymder, producerade gröna växter som skapade syre åt både djur och sin egen förbränning. Det levande skapade mer liv på sin väg mot död. 

Och här finns vi nu som en del av livets oändliga ström. Och vi, människan, den högsta av arterna,som det sägs, är den enda livsform som förmår sätta punkt för hela processen. Det är en märklig känsla att ta till sig när dagens föds och en blåvinge, med upphöjt lugn och med självklar stolthet, lyfter sitt ansikte mot morgonbrisen och låter solen torka de sista daggkristallerna. 

Hon har en kort sommar att flyga. Hon har snart levt ett år, som larv har hon övervintrat hos myror där hon, före förpuppningen och återfödelsen som fjäril, livnärt sig på myrlarver. Myrorna accepterade henne därför att hon gav dem näring som de uppskattade.

Solen tränger in genom vindskyddet. Strålarna klättrar nedför granarnas mörka grenar. Där nedanför ligger sjön, lätt krusig, vinden övar sig med de ljusgröna björkbladen. Blåvingen vaggar försiktigt, de kvarvarande dropparna på antennerna har, en efter en, lösts upp av solens strålar. 

Det luktar varmt, fuktigt. Det luktar liv, uppvaknande och kärlek. En sparvhök hukar nyfiket i ett buskage, fiskgjusen som morgonseglat dyker bort från synfältet. Hon med de hopfällda blåa vingarna stampar med benen och vänder sig försiktigt på stråt för att solens strålar ska torka de sista dropparna. Hon sträcker sig i den ljumma vinden, lyfter också bakkroppen och står där och badar i solen. Hon är en del av något stort och heligt som är så självklart just den här morgonen.

Hon är stark, obändigt stark. Hon bär vattnet med uppburet lugn. De till synes svaga är så ofta starkare än de till synes starka. Det är de minsta fåglarna som gör de längsta resorna. Det är insekterna som anpassar sig fortast. Det är den lilla människan som bär upp samhället.

Så fäller hon ut vingarna, de är lite luggslitna efter jakt på föda och efter hetsigt parningsspel. Hon slår några slag. Hon balanserar lite osäkert. Hon lättar från stråt. Hon flyger. Och något vackrare hade jag aldrig sett.

4 kommentarer:

  1. Vackert, tack för fin text och tack för den kloka slutsatsen om vilka det är som är starka.
    Cecila V.

    SvaraRadera
  2. En vacker, stark och ömsint text fragil som fjärilen och mångfaldens alla sammanhang, alla dessa samband som är trådar, omistliga i livets väv.

    SvaraRadera
  3. Ja, det är vackert skrivet.

    Man frågar sig: Hur mycket ska bordet behöva dukas för att en icke andlig ska upptäcka, att livet består av just ande i huvudsak och materia som bisak?

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.