Meddelande från DN Twitter

Missa inte den gamle räven Birger Schlaug på DN.se i morgon 1 maj!

DN Debatt DN-Tvitter

Vithövdad havsörn i oljans delta

Borde väl skriva något om monarkin, för idag fyller kungen år. Eller nåt om opinionsmätningar, för idag ökar gapet mellan de rödgröna och de blå. Eller kanske nåt om minnen från doftande eldar, min ungdoms billiga rödtjut och förmågan att förtränga.

Men det blir en annan doft: doften av Mississippis sumpmarker och det oändligt vackra deltat där ibisfåglar och vithövdad havsörn segler förbi som om de ägde världen. Oljan som driver in, straffet för vårt begär efter Mer. Oljan som kletar fast i hägerns fjädrar, havsörnens näbb och kanske också i människors samveten.

I don’t know how it started

But that’s what makes a man a man, I guess

Now I’m holdin’ on to nothing

Tryin’ to forget the rest.

Troy Seals

Jag står och tittar ut över Mississippis väldiga brädd. Floden flyter stilla fram och tittar man noga så upptäcker man alla drömmar som den samlat på sig och som obevekligen rinner ut i havet och försvinner.

Det är natt och stjärnorna kryper inpå. De badar nästan i floden. Jag är på flykt från mig själv en stund. För att finna mig själv. Jag känner doften av övermogna persikor. Som om de vill tala om för mig att medelåldern är här. Jag vill inte bli gammal. Jag orkar inte känna doften av höst.

Härute under stjärnorna, i tystnaden, så är det lättare att försöka lokalisera den förbannade smärtan. Känna var de där sorgestenarna ligger och skaver. Den största stenen som ligger där och skaver är rädslan för att bli sviken. Den växer för varje gång det sker.

Mississippi flyter stilla, värdigt och utan minsta tvekan. Stjärnorna kommer så nära som om de ville lapa i sig alla drömmar floden bär med sig. Jag sitter på en häll som stått emot floden i årtusenden. Hade världen sett mig så hade jag inte kunnat sitta här. Jag måste smyga mig till en stund av alldeles eget liv.

Och mer än en kort stund orkar jag inte med det livet. Det blåser plötsligt upp och vågorna börjar ilsket slå mot klippan. Stjärnorna flyr flodens vågskum och hela stjärnhimlen tycks lyfta som ett gigantiskt rymdskepp med tusentals blinkande lampor på undersidan.

Timmarna går och just före gryningen lyfter jag från kroppen. Jag ser mig sittande på klippan, på Mississippis östra strand, på planeten Jorden. Jag färdas bortåt i korridorer av ljus och ju längre bort jag färdas ju närmare kommer jag mig själv. Jag ser smärtan som mörka moln i det som är jag, jag ser skuggor av ondska och blåa nyanser och skimrande röda stråk där lust och glädje och kärlek pulserar som vore de hjärtan. Jag ser striden i mitt inre, striden mellan ont och gott, mellan egoism och empati, mellan slutenhet och öppenhet. Jag känner universums oändliga mörker mitt i den svindlande korridorens ljus. Plötsligt vänder resan och suger mig tillbaka med våldsam kraft, jag känner ett ögonblicks total frid, vet för ett ögonblick hur allt hänger ihop men är ögonblicket därefter tillbaka i det som påstås vara som det ska vara.

Det slutar blåsa och jag drar mig tillbaka från stranden. Jag vandrar åter genom sumpmarken, där sötvatten blandas med saltvatten. Jag har vandrat här några gånger under åren på flykt från mig själv och mitt liv. Gryningen tvingar så sakta bort mörkret. Över siluetten av vattenhavren ser jag två vithövdade havsörnar och några ibisfåglar segla förbi.

Jag var här första gången med farsan för länge sedan. Han ville visa mig vildmarken. Jag var en grabb på kanske fem, sex år. Jag var rädd att bli uppäten av någon alligator som låg och lurade, redo att kasta sig över första bästa unge som dök upp. Jag har ett minne av att farsan satt på en sten med mig i knäet, medan vi tittade på sumpcypress och ambraträd. Farsan hade läst om det i Det Bästa och stoltserade med sina kunskaper.

Vi hade varit där en gång några år senare också, när vi hade flyttat till Memphis. Vi hade bara stannat till en stund. Farsan hade varit hos Billie och köpt hembränt. Det påstods att Billie var hundra år och gift med Den Onde. Hon var lång, vacker med höga kindknotor och gungande bröst och med en sugande, lite hes röst som kunde få det att resa sig på vem som helst. Hon var varje mans dröm och varje kvinnas mardröm. Hon sålde inte bara den sprit som fick männen att tömma sin plånbok, hon sålde också tjänster som fick dem att sätta sig i skuld.

Ingen kände henne, men alla visste vem hon var. Hon hade stora kunskaper i hembränningens konst och det berättades att inget dricka i hela Tennessee blev så starkt och så förföriskt sött, men ändå med en manlig beskhet, som hennes. Ryktet att hon var gift med Den Onde kunde möjligen härstamma från det faktum att hon under fullmåne grävde fram rödskimrande lera som hon formade till krus vilka hon brände i en hiskelig ugn bakom det svartmålade huset. Hon fyllde krusen med sprit medan de ännu var heta. På så sätt kunde drickat suga i sig av jordens kraft. Inget dricka var som hennes och mången man blev galen på köpet. Det sades att hon förstod talens magi och att hon ofta läste högt ur Hesekiels Bok i Bibeln.

”Om man förstår de siffror och föremål som beskrivs där så förstår man att hela boken handlar om att Hesekiel har sett rymdfarkoster landa på jorden”, sa hon till mig samtidigt som hon tittade mig djupt i ögonen och skrattade ett av sina vilda skratt medan farsan grävde efter dollar i sin ficka.

Jag har alltid gillat tal och siffror. Med åren blev det ett stort intresse. Det var kul att se siffrorna växa fram före dollartecknen. Men siffror och tal visar också hur universum funkar. Man kan spåra denna vetenskap ända till antiken. Pythagoras känner ni säkert till. Han har fått er att svettas över sin sats om hypotenusan. Han var nörd på siffror och hans kunskaper omfattade allt från filosofi och musik till astronomi och matematik.

Grabben fick efterföljare i form av ett festligt brödraskap som kallade sig pythagoreerna. De byggde sin vetenskap på insikterna om att en dubbelt så lång sträng sänker en ton med en oktav, medan en hälften så lång sträng höjer tonen med en oktav. I musiken döljer sig alltså matematiska samband. Och eftersom matematiska samband styr hela kosmos så finns sanningen i musiken. Musikinstrumentet är redskapet för sanningen.

Om ni inte misstycker så ska jag gå vidare i mitt resonemang. På 1500-talet, när man avkönade små gossar i Italien, så presenterade Johannes Kepler en revolutionerande teori om kosmos. Han hävdade att planeterna rör sig i elliptiska banor, inte i cirkelformade som Copernicus hävdat. Hur han kunde komma fram till det? Jo, mycket enkelt. Han tog musiken till hjälp. Han beskrev kosmos utifrån noter och kunde konstatera att den himmelska musiken bestod av en liten ters från Jupiter, en kvint från Mars och en halvton från Jorden.

Och det är faktiskt alldeles sant.

Till syvende och sist handlar allt om rytm. Den största rytm som finns är den kosmiska rytmen. Den kosmiska musiken. Den styr våra liv här på Jorden, precis som den styr både vårt solsystem och de övriga tvåhundra miljarder solsystem som finns i Vintergatan. Vintergatan är förresten bara en av många hundra miljarder galaxer i kosmos. För varje människa på jorden finns det hundratals galaxer med miljarder och åter miljarder solsystem.

Så ser det ut.

Inbillar du dig då att det bara är på Jorden som det finns liv? Nej, självfallet inte. Men kanske har du inte grepp på det här med parallella universum? Samtidigt som jag spelade in Jailhouse Rock publicerade Hugh Everett III, en kille vid Princetonuniversitetet, en artikel om just parallella universum. Självfallet kastade sig förståsigpåarna över honom på samma sätt som de kastade sig över mig. När fysiker möter metafysik så uppstår krockar. Ungefär som när vi från Memphis mötte fina folket från Nashville.

Men Hugh Everett III hade rätt. Det finns parallella universum. Parallella universum innebär helt enkelt att det finns världar som är snarlika vår egen men där det händer andra saker. I själva verket händer det saker som aldrig skulle kunna hända här. Som att till exempel någon som Pat Charles Eugene Boone skulle vara en nyskapare av rockmusik.

Vi har svårt att förstå det härnere på vår lilla jord. Vi har svårt att begripa det här med svarta hål, kvantmekanik och gitarrens universella strängteori. Min vän Albert var på gång med sin relativitetsteori, men han kom inte ända fram. Han missade betydelsen av rytmen. Kvantmekaniken säger nämligen att allt som kan hända måste hända någonstans i ett kosmos som är oändligt. Kort sagt: skulle vi förflytta oss tillräckligt långt bort, eller kanske till en annan dimension, så kommer vi att träffa på ett identiskt universum med en identisk värld.

Strängteorin visar oss att det finns minst elva dimensioner. Och jag kan berätta för er att den viktigaste dimensionen i hela kosmos är rytmen. Den som till fullo behärskar rytmen är Gud.

Det är detta jag tänker på här vid deltat där sumpmarken bildar flyende drömmar medan Mississippi långsamt och värdigt förbinder den svarta bluesen på Beale Street i Memphis med den creolska jazzen i New Orleans.

Utdrag ur kapitel 49 i boken Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac.

49 öre - och SVT som mifflar...

Med de rödgrönas skattehöjning på 49 öre litern fram till 2013 så kostar varje liter ganska exakt så mycket som den kostade 1950. 74 öre kostade varje liter bensin då.

Det motsvarar knappt 14 kronor i det penningvärde som beräknas gälla 2013.

49

Igår hade Aktuellt ett reportage om de rödgrönas krav på höjd bensinskatt. Man hade hittat en dam som körde 20 mil t/r till jobbet fem dar i veckan. Hela inslaget gick ut på att berätta hur hemskt det skulle bli för henne. Hon skulle få "dra in" på något klädesplagg eller någon present för att klara kostnaden. Hennes bil drog 1 liter per mil. Och nu skulle hon då drabbas av katastrof, berättade en dramatisk röst.

Men det där var ju ren lögn. Ett miffel. Någon redaktör hade sett chansen att göra ett maffigt inslag. Och "glömt bort" att det i samma pressmateriel som skickats ut framgick mycket tydligt att reseavdraget skulle höjas med motsvarande summa.

Hade inte Maria Wetterstrand varit i studion efteråt hade detta inte rättats. Och den förklaring som programledaren levererade, i en bisats, var minst sagt ynklig: "Jamen, nu är ju du här och kan berätta det".

Det påminner mig om en händelse när jag var språkrör och vi 1988 presenterade våra förslag för skatt på arbete. Förslaget innehöll en skattefri zon på de först intjänade 30 000 kronorna - det vill säga ingen skatt skulle utgå för de första 30 000 kronorna man tjänar. SVT gjorde ett stort nummer av hur orealistiskt detta förslag var eftersom det skulle kosta massor med miljarder för statskassan. Det var bara det att man högtidligt struntade i att berätta om att resten av skatteskalan skärptes, vilket innebar att de allra flesta miljarderna togs in.

49

Jag brukar ironisera över affärer som erbjuder något för 49 kronor eller 99 kronor, eller 999 kronor. Varför inte 50 kronor, 100 kronor eller 1000 kronor?

Tja, psykologiskt överskriver det en mental gräns, så därför försöker man manipulera oss. Nu har de rödgröna gjort denna marknadsprincip till sin. Man vill höja bensinskatten med 49 öre. Men i det ingår momsen.

När Alliansen höjde koldioxidskatten - vilket man gjort - dolde man att momsen tillkommer.

För oss som vill påskynda övergången från fossilbränsle till smart teknik känns dock 49 öre (dessutom på två år) som något av ett skämt. Som dock i viss mån kan göra att de som köper ny bil funderar på bilar som drar mindre - och/eller går på andra bränslen.

Finansministern talar dock om skattechock - han är från samma parti som Schlingmann som i denna artikel hyllade grön skatteväxling!

49

Lustigt: Med en kombination av Alliansens sänkta skatter på arbete och De rödgrönas ökade skatter på energi tar vi några små steg i det som kallas Grön skatteväxling. Aftonbladet låter förresten berätta att bara en på tio vill ha höjd bensinskatt - men lät givetvis inte informationen om höjt reseavdrag ingå i frågan... Varför krångla till det?

49

Det berättas mig att politiker av alla sorter är skärrade för att möte Wetterstrand i direktsändningar. Man vet inte hur man ska hantera henne. Journalister borde också vara lite skärrade - igår läste hon lusen av programledaren i Aktuellt för att de manipulerat inslaget. Sådant gläder en man som är född 49.

Toblerone säger de som för Cocopolitik

Tobleronepolitik, utropar regeringens statsråd om förslaget att satsa lånade pengar på skola och vård. Själva för man Cocopolitik - man sänker skatter för lånade pengar.

Slaget i höst står således mellan trekantens Toblerone och fyrkantens Coco.

Läget 2010

Fred Lane släpper en ny skiva - den tjugonde i ordningen? - den 1:a maj. Namnet är Läget 2010.

Ni som sett vår föreställning (D)elvis Presley har hört hans mäktiga stämma i låtar som In The Ghetto, Reconsider Baby och Mystery Train. Innan detta infall var det bland annat Dan Andersson och Nils Ferlin som gällde - inte minst under de stora visåren med Cornelis och Fred Åkerström.

Men nu är det Alliansen, den politiska utslätningen och tillväxtmanin som gisslas i tolv nyskrivna sånger. Cd:n inleds med Polska från Ullared. CD:n är nog mer rödgrön än det rödgröna blocket är, även om också det gisslas i Modigt i mitten. Låtar som melodiösa Vinden viner och Grängesberg lär dyka upp också i andra sammanhang.

Förresten: vem vet, kanske dyker det upp en låt med text av bloggaren på Youtube rätt som det är...

Freds röst är häftig, texterna politiskt insiktsfulla men ändå ofta poetisk starka. Arrangemangen, som är utsökta, är skapade av Kjell Westling som också instrumenterar på skivan. I fjol gav han ut en Grammisbelönad cd med Torkel Rasmusson. Ni som besökt Dramaten har säkert hört hans musik och arrangemang. Kjell var under musikrörelsens glansdagar ständigt på resa till Vaxholm för att förgylla proggskivor. Själv var han med i band som Blå Tåget - ett band som, enligt dagens SvD, fick Carl Bildt, som då var ordförande i Fria Moderata Studentförbundet, att gå i taket. Kjell och Fred är båda med i Bella Ciaogruppen.

Cd:n kostar 99 kronor när den beställs via: fred.lane@folkbildning.net

Hyckleriet om köttklister

Jag förväntas väl angripa de politiker som nu, i EU:s namn, godkänner det som kallas köttklister. Men det tänker jag inte göra.

Av den enkla anledning att jag uppfattar det som hyckleri av stora mått när kritiken kommer från dem som tillåtit, uppmuntrat och jublat över den så kallade livsmedelsindustrins manipulativa fiffighet som lett fram till att sammanpressade köttslamsor sedan årtionden tillbaka säljs som skinka med fantasifulla, ofta romantiska, namn.

Det är inte innehållet och processer som hycklande politiker nu går till angrepp på - det är det nakna och föga aptitliga begreppet köttklister man angriper. Ska man manipulera ska man göra det med finess, tycks vara t ex sossarnas uppfattning i frågan.

Att kalla sammanpressade, och med tillsatser fullmatade, grisslamsor för Lönnebergaskinka går bra, men att ärligt kalla något för köttklister, det går inte bra... Snart är det val...

("Köttklister" består av naturliga ämnen, hämtade direkt från djuret. Betydligt mer aptitligt än de kemiska tillsatser och smakförstärkare som politiker godkänt för att underlätta för livsmedelsindustrin att kränga föda som är smaklös, torftig och onaturlig).

Tillväxtmani i rödgrön tappning...

Alliansen har gjort tillväxtmanin till sin överideologi. Och de rödgröna marscherar på.

Under Mona Sahlins ledning har just S drivit igång en kampanj på temat Tillväxt sedan 1889. Med buss och allt. Helt i linje med vad de tre rödgröna partierna slog fast redan i en av sina första gemensamma debattartiklar (2004) - undertecknad av Persson, Ohly och språkrören: ”Våra tre partier är fullt och fast övertygade om att våra ambitioner för ett rättvisare och grönare Sverige endast kan förverkligas i en ekonomi som växer.”

Så här kan man också se på det.

Språkrörens historia - del 9

Birger och Marianne - vi ska bli Återvinnare...

Jag har berättat om de första språkrören i åtta avsnitt. Här finns de samlade i ett svep på sajten Backspegel. Här kommer fortsättning...

Kongress i Trollhättan 1992. Miljöpartiet hade som första parti någonsin åkt ur riksdagen. Hela valrörelsen hade fallit mellan stolarna. Kongressen skall bli avstamp för ett comeback. Som ingen trodde på. Allra minst journalister och kommentatorer.

Beslut togs om nya organisation: en partistyrelse inrättades och stadgarna skrevs om för att tillåta språkrör att sitta i riksdagen. Och språkrör skulle förstås väljas. Jan Axelsson uppfattade att valberedningen skulle föreslå honom, kanske tillsammans med Eva Goës som tackat ja till nominering. Men valberedningen hade beslutat att fråga om jag hade lust att ställa upp en gång till.

Under den andra omgången som språkrör blev jag utsedd av
Vecko Revyn till något så hedrande (?) som 90-talets värsting.
I värstingbegreppet låg kanske att jag varit kritisk till
riksdagsgruppen och det jag uppfattade som anpassning till
både form och politik. På DN- debatt hade jag härjat en hel del.

Frågan kom mycket överraskande; jag hade ju varit språkrör tidigare och tanken om rotation kunde väl inte innebära att man roterade in en gång till som rör...? Efter mycket tvekande - jag slog tärning om saken - så tackade jag ja, men bara under vissa förutsättningar som jag utgick från gjorde mig omöjlig. Jag krävde att språkrören skulle väljas i par, annars fick det vara för min del. Jag avsåg inte att försätta mig i en situation där språkrören var så olika som Eva Goës och jag varit. Jag hoppades på Åsa Domeij, då skulle åren fram till valet bli en sjuhelsickes resa där vi skulle försätta berg tillsammans. Men Åsa ville inte bli språkrör, det ville hon aldrig bli. Kanske hade hon sett för mycket, kanske var det hennes drag av Garbo som satte stopp - hennes integritet var ibland hopplöst stor.

Problemet var, visade det sig, att valberedningen tycktes vilja nominera mig och just Eva Goës. Jag sa nej. Och uppfattade därmed att jag var ute ur bilden. Så bär man sig inte åt i miljöpartiet... Vilket inte heller jag tyckte. Men till min förvåning hörde valberedarna av sig igen. Man diskuterade alternativ till Eva. Det fanns inte så många när Åsa var borta ur bilden, vilka hade geisten att köra detta omöjliga projekt vidare?

Namnet Marianne Samuelsson dök upp. Trotjänare. Demokratisk hantverkare. Många år i partiets förvaltningsutskott. Tre år i riksdagen. Hon var för övrigt den enda av riksdagsledamöterna - som ju satt med ett års hög lönegaranti från riksdagen - som tog fullt ansvar för partiet efter utträdet 1991. Hon jobbade på.

Marianne var sjukvårdsbiträdet som blev förbannad. Hon engagerade sig mot lagring av kärnavfall i Kynnefjäll och var den som förstod vad det vill säga att leva under ekonomiskt hårda förhållanden. Hon hade ett socialt patos, var nykterist men inte moralist. En arbetshäst, inte en cirkushäst. En partigängare, inte en karriärist. Ingen stor talare, ingen briljant debattör, ingen storordig visionär, ibland illa förberedd sammanträdesordförande - men äkta vara rakt igenom.

Marianne ringde mig och sa att hon var villig att ställa upp som språkrör enbart för att jag skulle tacka ja. Hon visste hur jobbigt det varit för Eva och mig, och hon visste hur dåligt jag hade mått. Och hon påstod att enda chansen för Miljöpartiet att göra comeback var om jag skulle bli språkrör. Hon berättade också hur obehagligt hon tyckte det var att stå i en talarstol och att prata offentligt. Jag förstod att det skulle vara något av en uppoffring för Marianne. Men också en utmaning.

Jag kände igen mig i allt hon sa: jag hade torgskräck och var ohyggligt stressad av att tala offentligt när jag blev vald till rör första gången. Men jag fick chansen i ett parti som vågade. Det kunde väl Marianne också få.


Jan Axelsson förstod inte vad som var på gång, jag träffade honom bara några dagar innan valberedningen skulle offentliggöra sin nominering. Vi satt i köket på det mögelskadade kansliet i Kristinebergs slott och fikade, pratade om allt möjligt, jag visste vad som skulle ske, jag utgick från att Janne visste vad som skulle ske, men vi pratade inte om det. Janne var glad och uppåt och jag uppfattade att han trots allt var nöjd med att lägga av som rör.

Men så var det inte. Jag tror att han blev ohyggligt illa berörd när han fick veta. Jag gillade Jan Axelsson, ansåg att han hade kunnat göra ett bra jobb om han sluppit allt kattrakande som varit i den senaste valrörelsen. Han var prestigelös, tog gärna råd av dem som hade råd att ge.

Men valberedningen avsåg att inte föreslå Jan. Kanske ansåg man att det skulle vara omöjligt med en nystart med ett språkrör som förknippades med förlust. Och journalisterna hade bestämt sig: Axelsson var körd.

Valberedningen nominerade mig och Marianne. Man påstod innan jag tackade ja, att man nominerade oss som par. Jag litade på det, men borde väl begripit att det är kongressen som avgör en sådan sak. Jan Axelsson meddelande att han ställde upp som motkandidat. Eva Goës - och Eva Larsson med ett förflutet i Stockholmspartiet innan engagemang i Miljöpartiet - ställde upp som motkandidater till Marianne.

Kongressen beslöt att inte välja språkrör i par, utan som enskilda personer. Därmed var det som uppgjort för en ohyggligt obehaglig kongress. Tänk om man likt förbannat skulle välja mig och Eva Goës...? Vad skulle jag göra då?

Svaret var givet, några få visste det: jag skulle avgå sekunderna efter det att jag blivit vald. Både för Evas och min skull. Det var nerviga timmar när det skulle avgöras. Kandidaterna fick presentera sig med högst fem ord. Jag valde: Vi ska bli återvinnare!

I DN skriver KAA Eneberg en nyhetsartikel från kongressen där Marianne betonar att hon inte tänker
finna sig i att hamna i "den mer dominerande Birger Schlaug skugga". Samma tidning skulle senare
välja att lägga bra citat från Marianne i min mun! Och visst var det mannen som DN väljer att nämna i
rubriken. Partiet beslöt även under denna kongress införa en partistyrelse, vilket var ett stort steg.

Marianne och jag blev valda. Det blev en rivstart med turnéer. Och vi fann mycket snart en stor trygghet i det kansli som byggts upp i Kristineberg. Här huserade bland annat den evige partisekreteraren Kjell Dahlström, kanslichef Eva Höjer, miljöutredare Karin Jönsson och ekonomiansvariga Lena Lindström. Här fanns det järngäng som skulle kunna gör det omöjliga möjligt: att faktiskt bli Återvinnare, att faktiskt bli det första parti som återkom till riksdagen.

Valrörelsen blev förvånansvärt enkel. Några få månader före valdagen låg vi tryggt placerade långt under fyraprocentspärren - och när Marianne och jag började hade MP bara drygt en procent. Men vi fick, som före detta riksdagsparti, chansen att vara med i ekonomidebatten i teve. Detta skulle leda till en våg som vi sedan kunde surfa på. Som parti utanför riksdagen skulle vi få vår korta tid att utfrågas sist av alla. Vi fick inte ens vara med på lottningen. Vi skulle vara sist. Som straff. Men det var ju gudarnas gåva till Miljöpartiet...

Fem minuter innan Aktuellt skulle börja fanns det plötsligt massor med folk som tittade. Mångfalt mer än när programmet börjat. Och jag fick frågor om den ekonomiska krisen, om arbetstidsförkortning och annat - och det gick hur bra som helst. Jag flög. Och en av dem som tittade vara Gustav Fridolin, en ung grabb som i det ögonblicket beslöt sig att bli medlem i MP.

Efter Aktuellt var slut fortsatte ekonomidebatten i regelrätt debattform och det gick ännu bättre för mig. Vi tog hem debatten. Och fick bra utrymme i kvällstidningarna. Det fortsatte med en partiledarintervju några dagar senare och den gick också förvånansvärt bra.

Hur som helst: vågen efter ekonomidebatten rullade hög och plötsligt fylldes torgen och plötsligt var det som att komma som segrare när man trädde in i en skolaula. På några dygn förvandlades en ganska tradig valrörelse till något fantastiskt lustfyllt. Siffrorna sköt uppåt, vi låg över fyra procent, och med mycket höga siffror bland ungdomar, det var en tåga i partiet som jag aldrig upplevt förr. Vi var på väg att göra det omöjliga. Eller...?

Valvakan 1994 - innan jag gick in för att få domen av SVT
hade jag cyklat ut till Haga medan trötthetens tårar rann och en enda
tanke surrade i huvudet: "Helvete, jag har misslyckats,
helvete, det kommer inte att gå...". Men det omöjliga
gick. Som första parti återkom vi till riksdagen efter att
ha varit utslagna, knockade och dödförklarade.

Vi kom in i riksdagen. Vi blev det första parti som återkommit. Riksdagsgruppen samlades och så började den resan ännu en gång. Redan efter två år - 1996 - ville jag avgå som språkrör. Glädjen från valrörelsen 1994 hade runnit bort. Det var nämligen ett oändligt käbbel i riksdagsgruppen om att jag syntes för mycket - jag hade ofta inbjudningar till tevesoffor och annat. Det gick bra, och det ena gav det andra. Men nästan varje gång fick jag höra att jag syntes för mycket. Så jag började tacka nej och hänvisade till Marianne. Då valde redaktionerna allt som oftast istället att bjuda in Gudrun Schyman. Sägas skall att Marianne aldrig klagade på att jag syntes för mycket, det var andra i riksdagsgruppen.

Beskrevs som allt från Sveriges sexigaste politiker - urvalet var starkt
begränsat... - till svamp. Sv@mp blev förresten vår beteckning på det
samarbete som så småningom påbörjades mellan S, V och MP.

Jag ville, som sagt, avgå men övertalades att stanna kvar över valet 1998. Det blev en frustrerande och tråkig valrörelse utan någon som helst lust. Den valledning som utsetts hade inte förmåga att ta beslut, bland annat ville man att det kvinnliga språkröret skulle synas mycket mer, men samtidigt ville man att det var jag som skulle ta debatterna.

Det var så jag upplevde det. Jag skulle på något sätt känna skam för att jag var man, och råkade vara ganska bra på det jag höll på med. All lust rann bort. Vilket syntes på de debatter och utfrågningar där jag deltog i. Vi klarade oss kvar i riksdagen.

Efter 1998 års val började samarbetet med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Om detta finns mycket att säga. Marianne och jag var mycket sällan oense när det gällde att dela upp jobbet som språkrören hade, däremot var vi allt som oftast på olika linjer när det gällde uppgörelser med sossarna. Jag ansåg att vi började sitta på ett sluttande plan, att gruppen anpassade sig för mycket, att vi kunnat gått längre, att den gröna själen var på väg att suddas ut under kristallkronor och sittningar med statsråd. Marianne var mer samarbetsvillig, såg möjligheter där jag såg anpassning.

Jag hamnade i minoritet titt som tätt i riksdagsgruppen. När man tog tillbaka ett beslut bara därför att Göran Persson" slagit näven i bordet" gick det, enligt min uppfattning, för långt. Det jag hade drivit i valrörelsen levde partiet inte upp till efter valet, tvärtom. Detta trots att jag drev den politik som vi sagt att vi skulle gå till val på. Men det skall skrivas om på annat ställe en annan gång.

Marianne avgick 1999 - efter sju år som språkrör. Lotta Nilsson Hedström valdes till efterträdare. Mer om det in nästa avsnitt.

Några år för sent avgick jag som språkrör - var trött på alltihop men
fick trots allt övervara milleniumskiftet och kunde därmed räkna in
sammanlagt 11 år som språkrör för det på den tiden gröna partiet.

Jag avgick året därpå på kongress i Vadstena. Då höll jag mitt kanske bästa språkrörstal, det kändes otroligt mycket bättre att vara på kongress med miljöpartister från landets lokalavdelningar än att vara i riksdagsgruppen. Avtackningen glömmer jag aldrig, den finns bevarad i hjärtat till skillnad från så mycket annat under de år som förevarit. Bäst av allt var ändå att få avgå frivilligt, utan att bli utkastad eller ens vara speciellt ifrågasatt. Det är få förunnat i Miljöpartiets historia. Kanske rent av i svensk historia.

Per Gahrton hade avgått trött och troligen också bitter efter valet 1985. Fiona Björling och Anders Nordin blev skändligt avvecklade efter en kort period, precis som Jan Axelsson och Margareta Gisselberg.

Det som nu skulle komma skulle bli minst lika dramatiskt. Och självfallet kunde jag inte låta bli att avsluta med en debattartikel i DN... Fortsättning följer.

Mitt "testamente", formulerat på DN-Debatt: Ställ krav, ge sossarna ultimatum.
Det hände flera gånger att statsråd ringde och bad oss driva frågor i
budgetförhandlingarna eftersom de själva misslyckats i sina förhandlingar
med finansdepartementet.



Bästa minnet från tiden som rör...

När MP tog sig in i riksdagen som första nya parti på 70 år var det något alldeles väldigt speciellt. Känslan sista dagen före domen - valdagen 1988 - var obeskrivlig. Jag utmålades som vinnare på torgmöten och kände att det kanske skulle bära hela vägen till riksdagen.

Bästa och mest hängivna supporter och rådgivare...

Många är det som jag har att tacka för att jag överlevde åren som språkrör:
Kjell Dahlström, Åsa Domeij, Annika Nordgren, Eva Höjer och Peter Eriksson
är några av dem. Men mest och bäst vara Lena som brann lika mycket som hon
offrade i form av tid, kraft, stöd och förståelse. Här firar vi nya höga opinionssiffror.

Nej, livsluften var inte bara angrepp, men de var ganska vanliga...

"Utmana ekonomismen och tillväxtmanin!"

En år efter det att jag avgått som språkrör lämnade jag också riksdagen, och kunde därmed lämna plats åt Maria Wetterstrand som var min ersättare.

Tyvärr kände jag allt mindre tillhörighet till MP i takt med att partiet anpassade sig och frångick de spelregler vi själva hade upprättat inför samarbetet med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Partiet satt på ett sluttande plan. Opinionsbildningen blev lidande, modet att säga det som borde sägas svek.

I min sista partiledardebatt "duggade inläggen tätt", enligt artikeln till vänster. Och som vanligt ägnade jag minst hälften av talartiden till ideologisk markering. Allt för att hålla rågången klar mellan De gröna och De Gråa med röd eller blå retorik.

Marianne Samuelsson utsågs till landshövding på Gotland efter sin tid som språkrör och kom efter olika turer i onåd 2009. Har nu andra uppdrag inom regeringskansliet, tills dess förordningen utgår. Marianne fyller 65 år i december 2010.

Birger Schlaug slutade efter många år som aktiv i Miljöpartiet att betala medlemsavgiften några år in på 2000-talet och är nu inte medlem i något parti. Ägnar tid efter 60-årsdagen (född 1949) åt att föreläsa om hur vi kan gå vidare från tillväxt- och konsumtionssamhället. Är bland annat ständig sekreterare i Elin Wägnersällskapet och ledamot i Ordfronts styrelse./Mika

Här bloggar Birger

Och vad gör vi nu?

Idag startar mitt gamla parti sin valrörelse i Stockholm med att Peter Eriksson lanserar sin kokbok. Och de rödgröna sliter med budgeten.

Det föranleder mig att hänvisa till en debattartikel som jag idag har fått införd i Göteborgs Posten. Vi måste nämligen ta oss ur den totala visionslöshet som kännetecknar de två blockens politik. Vi borde börja föra ett samtal om vad utveckling är för något. Och på allvar fundera över vad vi själv är.

Språkrörens historia - del 8

Janne och Margareta - rören som fick ta skiten...

Jag har berättat om de första språkrören i sju avsnitt. Här finns de samlade i ett svep på sajten Backspegel. Här kommer fortsättning...

Kongress i Jönköping. Våren 1990. Fiona Björling och Anders Nordin tackar för sig. Deras situation hade varit omöjlig. Nya språkrör skall väljas. Ett försök till nystart efter 18 månader med konflikter. Jan Axelsson och Margareta Gisselberg blir valda. Margareta var något av veteran i politiska utskottet, Janne var relativt ny men hade, precis som Margareta, många års erfarenhet av kommunpolitik.

Margareta Gisselberg hade sin hemmaplan i den akademiska världen, på Umeå universitet. Hon hade skrivit en doktorsavhandling med titeln Stå vid spisen och föda barn. Hon var stilig, sval och strikt. Höll på sin integritet.

Margareta var engagerad i jämställdhetsfrågor, kunnig i sociala frågor. Hon var sinnebilden av det som kallades realos och verkade betydligt mer intresserad av riksdagens sakfrågor än av djupa ideologiska debatter.

Margareta gick för det mesta rakt på det konkreta och jag upplevde att hon var rationell i den bemärkelsen att hon inte sökte efter konfliktungar. Detta till skillnad från sin företrädare Fiona som ofta vände på alla stenar, även när det riskerade leda till uppflammande konflikter och långvariga debatter.

Bilden är från kongressen i Jönköping, då Margareta valdes till språkrör. Jag hade just kommit ner efter att av Åsa Domeij blivit övertalad i telefon dagen innan att åter ställa upp i partiets politiska utskott efter några år utanför politiken.

Jan Axelsson, gymnasielärare från Falun, var förutom politiskt väl bevandrad även en glad gamäng som gillade kontakt med journalister och gärna bjöd på sig själv. Han var, till skillnad från Margareta, ofta frustrerad över riksdagsgruppen och det utrymme dess gruppledare tog. Jan ville ta den plats som ett kongressvalt språkrör skall ha i Miljöpartiet: nämligen företräda partiet. Något som inte sågs med blida ögon av alla i riksdagsgruppen.

Jan var verbal, påläst och med ett rejält mått av humor. Han var en av partiets få rökare, vilket retade en del. Jag är övertygad om att han kunnat bli en stark tillgång i valrörelsen om partiet gett honom utrymme och om gruppledarna Inger Schörling och Claes Roxbergh stått tillbaka mer under de år som föregick valet.

Bilden är från ett telefonväkteri på Aftonbladet - jag var med som bisittare till Janne. Få ringde, partiet tycktes utslaget. En löpsedel till vänster meddelar att Carl Bildt nobbar en utfrågning i TV4 med Hagge Geigert.

Inför valet blev det ett kattrakande utan like om vilka som skulle synas på valaffischer. Vi var några som menade att allt fokus skulle sättas på språkrören. Men så ville gruppledarna också synas, och så skulle andra också bli affischnamn... Det är möjligt att det var av omsorg om partiet dessa beslut togs, men jag misstänker att det snarare bottnade i någon sorts personlig kamp.

Inte ens i Miljöpartiets egen medlemstidning - Grönsaken - gavs minsta lilla utrymme åt språkrören i det som skulle föreställa valnummer!

Valaffischer 1991 - mellan språkrör och gruppledare finns Carl Bildt i form av en gam med viss

likhet. En serie med affischer med djurbilder och partiledarnas namn ingick i kampanjen.

Jan Axelsson fick i nåder ställa upp i SVT:s partiledarintervju, men var då okänd för de flesta. Han förberedde sig noga och seriöst. Han gjorde utmärkt ifrån sig. Fick bra recensioner i tidningarna. Problemet var att han var okänd, ett nytt ansikte för de flesta. Och han skulle inte synas så mycket mer...

Det tillfälle Jan Axelsson skulle kunnat slå igenom på samma sätt som Bengt Westerberg en gång slagit igenom, utgjordes av en lite mer lättsam, ironisk och personlig utfrågning i TV4 av Hagge Geigert. Detta programformat var den perfekta plattformen för Janne: han vågade bjussa på sig själv, hade humor och lätt till skratt, hade en spännande och kul historia att berätta, hade självdistans och mod att vara visionär. Det är min övertygelse att han hade slagit de gamla partiledarna med hästlängder.

Men majoriteten av den beslutande valledningen bestämde sig för att istället matcha det kvinnliga språkröret i just detta program - partiet ville markera sin jämställdhetsprofil. Men denna sorts program var helt fel för Margareta. Det var inte där hon passade.

Och det gick dåligt - under den knappa timme utfrågningen varade lockades hon ta avstånd från partiets plan för avveckling av kärnkraft, lät sig bluffas i klimatdebatten av en förment miljöexpert (Nils Dahlbäck, som bland annat gjort sig känd genom barnprogram med Humle och Dumle)) som satt som någon sorts expertdomare och i den rollen påstod att Margareta hade fel när hon hävdade att biobränslen inte bidrar till växthuseffekten. Han påstod att förbränning av biobränslen var lika allvarligt för klimatet som fossila bränslen. Margareta vågade inte stå emot. Att TV4 i en bisats tvingades be om ursäkt någon vecka efteråt hjälpte givetvis inte.

Ekonomidebatten i teve fick jag ta. Det gick bra - jag var (hemligt) utrustad med ett runt akvarium med vatten från ett kraftigt förorenat och algblommande hav, utifrån detta talade jag ekonomisk politik till övriga deltagares förskräckelse och kvällstidningars glädje.

Till den slutgiltiga partiledardebatten valdes Inger Schörling, vilket backades upp av Margareta. Det var naturligtvis ett totalt befängt beslut eftersom Inger, hur duktig och sympatisk hon än var, inte var den som stack ut från mängden partiledare.

Det partiet hade behövt - hotet att inte klara riksdagsspärren var överhängande - var någon som stack ut, någon som bröt mot mängden, någon som vågade uppträda på annat sätt än alla andra politiker - Jan Axelsson hade varit rätt person. Debatten sågs av 4,2 miljoner människor. Det gick dåligt för Miljöpartiet. Inte för att Inger Schörling var dålig, utan därför att hon gav beskedet att MP var som vilket annat parti som helst.

Valet gick åt fanders. Vilket var helt riktigt, Miljöpartiet hade jobbat hårt för att åka ur riksdagen. Margareta, som gjort ett otacksamt hästjobb, avgick direkt efter valet - förmodligen bränd, besviken och med tyngden av att ha företrätt partiet när andra ställt till det så mycket att det sparkats ut från riksdagen.

Steget från den akademiska världen till en värld med journalister är evighetslång... Lika stor tillgång som Margareta skulle varit som demokratisk hantverkare i riksdagsgruppen, lika främmande kändes hon bland pladdrande journalister och utspel. Jag tror att hon aldrig trivdes i det rampljus som ett språkrör måste trivas i, eller åtminstone låtsas trivas i. Hon var egentligen för redig för att vara språkrör. Och rollen, som den växt fram, var ohyggligt otacksam.

Jan Axelsson och Margareta Gisselberg, fulla med hopp
om att partiet skall rädda sig kvar i riksdagen... Det gick
inte. Men det var inte språkrörens fel. Organisationen
hade byggt in konflikter i sina stadgar och språkrören
formligen trycktes ut från sina roller. Jan och Margareta
bör hedras mer än kritiseras!

Jan Axelsson stannade kvar, ställde upp som ensamt språkrör fram till kongressen, matchades hårt (bland annat iklädd boxhandskar) och var inställt på att bli omvald vid nästa kongress. Kanske tillsammans med Eva Goës, som uttryckt att hon kunde tänka sig ställa upp en gång till.

Men så blev det inte. Och det var mitt fel. Fortsättning följer.

Margareta Gisselberg fyller 72 år i år. Hon har lämnat både Miljöpartiet och Umeå och bosatt sig där hennes skånska känner sig mer hemma. Där är hon ordförande i Slottsträdgårdens Vänner. De sista universitetsåren ägnade hon sig åt att främja och utveckla den IT-stödda distansutbildningen. "Jag har haft förmånen att få avsluta mitt yrkesliv med ett fantastiskt roligt arbete!"











Här skriver Margareta dagbok
från Slottsträdgården.

Jan Axelsson har fyllt 71 år, bor kvar i Falun och är aktiv i Svenska Humanistiska Förbundet och föreläser emellanåt på Senioruniversitetet. Han lämnade partiet i början av 90-talet, då han också skrev en kritisk DN-debattartikel om den utslätning av politiken som han ansåg sig se i partiet.