Bankbluffen

Så har den då kommit ut. Bankbluffen. Boken som avslöjar hur bankerna lurar skjortan av dig. Skriven av ekonomijournalisten (DN, Dagens Industri, TV8) Joel Dahlberg. Han berättar: "Jag hade jobbat som ekonomijournalist i över tio år när jag började misstänka att det var något allvarligt fel med hur våra svenska banker fungerar...".

Man kan undra hur det kunde ta över tio år.

Boken då? Jodå, den går igenom hur vi blir blåsta, manipulerade och lurade att tro att det är hårt och kvalificerat arbete bakom fasaden på fonder. Och att löfte om att "din privata bankman" vill dig väl, är en lögn

Boken är övertygande, läser jag i en recension i en moderat (!) tidning. Och visst är det så.

Först en jämförelse som man bara måste dra. För Bankbluffen har en del likheter med Den hemlige kocken av Mats-Erik Nilsson. Men där Nilsson - utan större moralism och hetsande adjektiv - kyligt, effektivt och välskrivet klär av livsmedelsindustrin använder sig Dahlberg av adjektiv som känns som om de ibland pluppade upp ur en personlig vendetta eller fastnat i tron att vänsterns gamla motorsågar funkar bäst när det gäller att avslöja det som fel är. Synd.

Nu tillhör förstås inte Dahlberg någon vänster, då hade han nog kommit på det där med att bankerna bluffar för länge sedan.

Där Joel Dahlberg använder motorsåg använde Mats-Erik Nilsson kirurgiska knivar. Och det kändes synnerligen trovärdigt och befriande. Men så blev hans bok också starten på en debatt som påverkat livsmedelsindustrin mer än politiker lyckats med.

Joel Dalberg hade vunnit på att tona ner de moralistiska övertonerna och beskrivit verkligheten mer kyligt och tillbakalutat. Och nog hade det varit på sin plats att gå in lite djupare på de systemfel som det rådande ekonomiska normerna lider av. Det handlar ju inte bara om girighet. Det handlar i grunden om det bittra faktum att den gode kapitalisten går under i ett system där ärlighet, etik och respekt hotar tillväxten.

Nog med kritik. För Dahlbergs alster är värd att läsas. Det vi alla redan insett, utan att reagera nämnvärt på det, påpekas noga och systematiskt i boken. Hur kunderna får betala för att själva göra det jobb som bankerna tidigare gjorde, hur avgifterna smugits in i systemet från att tidigare varit otänkbara, hur man gör banken glad genom att betala med kreditkort, hur bankernas kontor förvandlats från serviceinrättningar till försäljningsställen. Historien bakom hur detta gått till borde få oss att skämmas för vår egen oförmåga att protestera!

Boken bränner till ordentligt när Dahlberg kommer in på det här med fonder. Bankerna målar upp bilden av att de avgifter spararna får betala är ersättning för hårt slit och många arbetstimmar av en kvalificerad elit. Fondförvaltandet målas av bankerna upp som en komplicerad och avancerad process som kräver stor yrkeskunnighet. Dahlberg avslöjar obarmhärtigt att detta är en enda stor bluff. De tjugo populära fonder som granskats visar att bankerna tog in 3,5 miljarder kronor i förvaltningsavgifter, medan lönerna till förvaltarna (lönerna är givetvis feta) bara utgör några få procent av de pengar spararen betalar i fondavgift. Resten är ren vinst. Dahlberg talar om 93-94 procent i ren vinst. För ett tämligen mediokert arbete.

Man förfasar sig vid tanken att liknande kriterier på "kvalificerat arbete" skulle gälla inom sjukvården, barnomsorgen eller sophämtningen.

Tro inte att den rådgivning du får på banken har med rådgivning att göra, det har med försäljning att göra. Själv skällde jag på ortens bankkontor efter det att de försökt lura på ett av mina barn ett upplägg som saknade allt vad etik heter.

För den som avser besöka en bank för att informera sig om deras så kallade rådgivning utgör Bankbluffen en god vaccination. Det vore kanske bättre med denna massvaccinering än den som staten uppmanar till när det gäller svininfluensan. Fast, å andra sidan, när staten och kapitalet går samma väg...

"Min personliga bankman blev en vinstlott", meddelar Nordea i sin reklam med glad kunds ansikte. Utan att tala om vem det var som drog vinstlotten... En vinstlott drog i alla fall ägarna till Sveriges största och mest välkända fond: Swedbanks Allemansfond. Namnet låter väl folkligt och fint... Avgifterna som spararna betalade för detta "förvaltande" uppgick 2008 till 625 miljoner. Kan ni gissa hur många förvaltarna var?

Svar i boken. Att avslöja det här vore som att avslöja mördaren i en deckare.

Bankbluffen av Joel Dahlberg ges ut av Ordfront. I moderata Borås Tidning, där jag för övrigt skriver krönikor, recenseras boken bland annat med orden: "Övertygande om bankbluffen" och "Joel Dahlberg visar med stor tydlighet hur tanken hos storbankerna är att styra pengar från kunderna till aktieägarna."