Det politiska skådespelet inför Lissabonfördraget

Jag tänker inte diskutera innehållet i Lissabonfördraget. Jag tänker diskutera politikers hanterade av frågan. Men inte de politiker som vill driva igenom det, som säger att det är ett bra fördrag, som på alla sätt undviker att tala om de känsliga delarna av innehållet.

Jag tänker diskutera de politiker som säger sig vara djupt kritiska till det. Deras hyckleri gränsar till det oändliga. Oavsett om de är röda eller gröna, eller blå.

Miljöpartiet, som under alla år varit det mest EU-kritiska partiet, valde från partiledningens sida att inte säga ett ord om Lissabonfördraget under hela den tid när man verkligen kunde väcka opinionen och därmed påverkat socialdemokraterna att åtminstone skjuta på beslutet.

Vilket man ju kunde gjort med tanke på att Irland redan sagt nej.

Miljöpartiets partiledning valde att tiga av den enda anledning att den hårda kritik som man nu sista veckan orkar leverera skulle kunnat påverka den medlemsomröstning man haft. Alla vet nämligen att det EU som mp-ledningen talade för inför medlemsomröstningen är just ett EU med Lissabonsfördrag.

Det vill säga ett EU med egen utrikesminister, en röst i världen, löfte om att öka militära satsningar och risk för frustation hos medborgare som inte kan rösta bort den politik som lagfästs. Som Maria Wetterstrand nu så vältaligt, när det är förstent att påverka, talar om.

Skådespel. Ingen annat. En lek där man låtsas vilja påverka. I vetskap att människor i allmänhet inte genomskådar skämtet Det är så politik blir som sämst.

Och sedan har vi då Morgan Johansson, som efter denna drapa, inte ens förmå sig att rösta emot Lissabonsfördraget när det kommer till kritan. Det skulle ju kosta alla möjligheter till en framtida utnämning som landshövding.

Man kan tycka fördraget är bra eller dåligt. Det finns fördelar, det finns nackdelar. Det är fullt respektabelt att vara för eller mot. Men politiker som inte orkar stå för något är inte värda respekt.

Hur mycket jag än ogillar till exempel kristdemokratiska fundamentalisters åsikter i alla möjliga frågor, så kan jag inte annat än respektera dem som politiker när de vågar stå för sin åsikt. Fanns det något mer patetiskt än alla kommunister som plötsligt, när muren föll, påstod att de inte var kommunister? Fegt!

Politik bör, förutom debatt, innehålla några mått med seriösa samtal där man vågar stå för det man tror på, istället för att vara en maskin för röstmaximering.

PS!
Kan väl inte undvika att också kommentera innehållet i Lissabonfördraget. Jag uppfattar det som ett naturligt steg, precis som införande av euron, i det EU vi faktiskt är medlemmar i. Ingenting i Lissabonfördraget är överraskande för den som följt processen - möjligen överraskande för dem som lyssnade på ja-sidan.

Euron är också en del av detta koncept, som oundvikligen leder mot Europas Förenta Stater. Att EU-vännerna i Sverige låtsas som något annar är bara larvigt. Säger man ja till EU, vilket även mp som parti numera gör gör, säger man också ja till också Lissabonsfördraget hur mycket man än låtsas som något annat.