Det är inte lätt att vara grön...

Det tycks mig lite taskigt att skälla mest på Federley och andra unga riksdagsledamöter som våndats inför FRA-beslutet. Skäll mer på dem som inte våndats!

Problemet för glina som hojtade så mycket före beslutet är att de är gröna... i bemärkelsen att de inte förstår att de äldre allianskompisarna slukat dem ganska rejält. Förmodligen utan att de förstått det. På sin blogg hävdar den hårt ansatte Federley att ändringarna "är ett stort steg framåt". Självfallet är det inte så, men vad ska han säga? Kanske svårt att förstå för den som inte varit involverad i den inre manege som partipolitiken utgör.

Men, å andra sidan, det är inte så lätt att som ganska färskt i den politiska cirkusen förstå hur spelet bedrivs bakom ryggen av strategerna - som bemöter den utsatte med ömsom skopor vrede, ömsom skopor vänligt tilltal.

Det är lätt att bli blåst som grön i branschen - jag har också blivit blåst. Erkännes. Fast jag inte var purung. De första förhandlingarna med sossarna var inte roliga, de gick ganska ofta ut på att blåsa oss, tillsätta grupper, utredningar och sakta men säkert vattna ur det som sagts... Efter första vändan hade vi lärt oss det mesta.

Det som nu skett är att betrakta som politiskt skådespel - huvudpersonerna reducerades effektivt till statister. Men skäll mest på dem som regisserat. Och kanske var ändå Birgitta Ohlsons agerande det mest märkliga - hon deltog inte i debatten och la ner sin röst i omröstningen...

Hon motiverar sin nedlagda röst med att hennes liberala samvete krävde detta - hennes liberala samvete krävde inte att hon röstade nej, vilket kan vara bra att veta för dem som tror att liberala samveten är finare än liberal realpolitik i folkpartistisk tappning. Hon lyckades bevara sin möjlighet till karriär inom folkpartiet. Grattis!

För övrigt hade jag fel: jag trodde att Alliansen skulle låta tre stycken rösta nej för syn skull.