Hur var det nu med Judas Iskariot?

Långfredag. När jag var liten var affärerna stängda och den enda film som visades på biograferna var Ben Hur.

Till och med farsan och morsan, som var måttligt religiösa, krävde viss lugn därhemma. Det var tradition, en paus i det vanliga livet, grus i det ekonomiska stressmaskineriet. Ganska nyttigt!

I skolan blev jag lite illa åtgången när jag ville diskutera Judas Iskariots roll under de där dagarna som sägs innehålla förrådan, korsfästning och återuppståndelse. Om inte Judas skött sitt uppdrag, nämligen förråda Jesus, hade ju ingenting hänt.

Judas borde rimligen vara att betrakta som den mest lojala av alla lärljungar, han tog på sig skitjobbet för att kristendomen skulle kunna byggas upp... För detta föraktas han och avbildas som den onde svikaren. Trots att hans roll sägs vara skriven av Gud.

Sen kan man ju diskutera det rimliga i att offra sin son för att frälsa världen. Det finns alldeles för många som offrar sina söner för att frälsa världen. Första världskriget skyttegravar är bara ett exempel. De kristna korstågen ett annat. Fäder till självmordsbombare ett tredje.

Få budskap till världen tycks mig så illa genomtänkta som att man genom att plåga mänskliga kroppar skall kunna uppnå fred och frälsning. Än värre blir budskapet när man låter de slaktade tro att de som tack får evigt liv i någon av alla de himlar som erbjuds.

Jag tycker att det är bekymmersamt. Lika bekymmersamt som att den goda kvinna som levt för sina barn och sin omgivning, som en sann humanist, inte tillgodoräknas sina gärningar om hon inte först försäkrar att hon tror att Jesus är Guds son... Det är ju det som är kristendomens kärna. Svårsmält är det. Mycket svårtsmält. Frågan är om man vill ha med en så egoistisk Gud att göra... Tro på mig, annars är det kört. Ett icke helt behagligt budskap, kan man tycka. Inte ens Biskop Lennart (jo, han undertecknar så, skall väl vara folklig kan jag tro) vill riktigt ta i det när han idag skriver om lamm, ägg och påskfjädrar i Aftonbladet...

Skulle Gud nu ändå finnas så lär han skaka på huvudet och ställa sig frågan: hur kunde det gå så fel? Har Gud humor lär han/hon/den/det skratta åt spektaklet.

Är det molnfritt i kväll lär jag sitta på altanen, med ett litet glas värmande maltwhiskey, titta ut mot kosmos, låta tankarna löpa fritt och hamna i ett tillstånd av total förundran.

Det är bra att låta detta ske några gånger per år.

Glad påsk, bäste läsare som tagit sig ända hit. En läsvärd påskbetraktelse utifrån muslimsk erfarenhet finns förresten här.