Almedalen. Visby. Gotland. Gröna alger. Grön landshövding. Hälsar på i hövdingens, och min gamla språkrörskollegas, residens. Har inte träffat Marianne Samuelsson på några år. Minnen ramlar på...Året är 1994. Miljöpartiet har gjort comeback i riksdagen. Marianne kommer in i mitt arbetsrum och berättar att Owe Johansson, chef på Sveriges Radio, skall dyker upp om någon timme. Han skall lobba för mer pengar till SR, indragningar hotar.
I den informella uppdelning som språkrören gjort, så har huvudansvaret för kulturfrågor hamnat på Mariannes bord. Hon vill ändå att jag ska vara med på mötet, främst därför att frågan om SR kan bli stor i medierna. Så jag bör få mer kött på benen. Marianne har bilden klart för sig in på detaljnivå, och briefar snabbt och effektivt på det sätt vi lärt oss att samarbeta.
Hur som helst: Owe Johansson dyker upp på utsatt tid, vi slår oss ner i Mariannes rum. På en av väggarna hänger en inte alltför vacker tavla – ett ansikte i grova röda, gröna och gula färger – skänkt till partiet av Bengt Lindqvist. Framför fönstret står ett överbelastat skrivbord. En kakelugn förmedlar, trots både tavla och skrivbord, en nästan familjär känsla i rummet.
Jag noterar att Johansson har svårt att fästa blicken när han hälsar. Han ger intryck av att känna sig besvärad att, som en så hög herre, komma på besök hos något så marginellt som miljöpartiet. Vi sätter oss i var sin fåtölj och han berättar kort om läget, som om vi inte hade grepp om just någonting.
Marianne avbryter och ställer vänligt några konkreta frågor. Johansson vänder sig till mig och svarar. Marianne ställer några initierade uppföljningsfrågor och Johansson fortsätter att titta på mig när han svarar.
Situationen är absurd. Marianne frågor, jag får svaren. Så håller det på. Jag är helt fascinerad av det som sker. Har åtskilligt jag skulle vilja fråga och invända, men jag förmår inte. Jag väljer att vara tyst för att se hur länge chefen för public-serviceradion kan bete sig som en fullfjädrad mansgris. För att inte säga fähund.
Han lyckas ända till slutet, tre kvart senare.
När vi tar i hand och tackar för samtalet, avslutar han, riktad till mig, med några väl valda fraser om situationen på SR. Oss bröder emellan. Han tar pliktskyldigast Marianne i hand och lämnar rummet.
Marianne och jag sitter alldeles tysta. Förundrade, förskräckta och förbannade över det vi nyss upplevt. Samtidigt var mötet en god lektion samtidshistoria.
