Att säga att man förstår protesterna i europeiska städer innebär att man per automatik får kritik som går ut på att man försvarar våld och skadegörelse. Jag tar risken.
Således: jag förstår protesterna. Men försvarar inte våld.
 |
Just detta med att skilja på att försöka förstå och att försvara var tidigare, innan dumhet och enögdhet blev omhuldat, något självklart. Till och med något grundläggande. Inte minst då det gällt säkerhetspolitik.
Idag blir fredsforskare, diplomater och debattörer som säger att det är avgörande - om man vill förhindra konflikter och krig - att försöka förstå den andre istället anklagade för att relativisera och försvara motståndarens agerande, våld, krigföring. Något av det mest groteska i denna förtals- och fördumningsbranch var när DN på ledarsidan anklagade sådana som Hans Blix för att försvara det ryska kriget mot Ukraina när han hävdade att det är viktigt att försöka förstå intentioner och drivkrafter för att kunna hantera konflikten.
Skriver i min bok "Ett jävla tjat om fred" så här:
Hur mycket har ovilja att förstå sin potentiella fiende bidragit till att föda och göda terrorism? Vad hade hänt om man försökt förstå sin fiende i Irak?
Om man försökt förstå Afghanistan, om man inte klampat in i Libyen på det sätt man gjorde? Om man inte levt med ett innanförperspektiv som innebär att man vägrar inse vikten av att försöka förstå andra än sig själv.
Att förstå innebär inte att acceptera. Det innebär bara att kunna skapa sig en kunskap som ger flera möjligheter till konfliktlösande.
Att ironisera över de som påpekar hur väsentligt det är att sätta sig in i potentiell fiendens tänkande och verklighetsuppfattning är därför något av det mest bisarra man kan göra. Just den ståndpunkten - att leva med så mycket innanförperspektiv att man inte förmår ens försöka se hur motsidan tänker - har skapat så mycket elände som hade kunnat undvikas om man försökt förstå."
