Små surkart dränerade i krigskultur är inte det som världen behöver

Inte surkart.

Prata inte, är den egentliga innebörden av den offentliga svenska hållningen som svar på att Alexander Stubb och Jonas Gahr Støre, efter samtal med Zelenskyj, talat med Putin. 

"Att avsluta kriget kräver direkta diskussioner", förklarade däremot Stubb. Inget för den svenska politiken inte. Här råder uppfattningen att om kriget, och massdödandet, slutar "för fort" kommer ryssarna låta överlevande soldater stationeras om för att hota oss. Så låt kriget pågå... Tanken att även ryssarna förlorat bortåt två miljon soldater, som dött eller blivit av med armar och ben i Putins krig, innebär att civilsamhället inte minst i byar och mindre städer går på knäna och skulle behöva att överlevande soldater som varit brevbärare, bilmekkare, undersköterskor, handlare, lagerarbetare, läkare och ingenjörer kommer tillbaka finns inte... 

Jag väljer Stubbs hållning framför Kristerssons. Små surkart dränerade i krigskultur är inte det som världen behöver. Oavsett vilket land de företräder. Punkt. 

Julie Wilhelmsen, professor i statsvetenskap vid norska utrikespolitiska institutet NUPI, säger i SvD att två olika linjer håller på att utkristalliseras om hur kriget i Ukraina ska avslutas. Vissa menar att fortsatt beväpning av Ukraina, upprustning och avskräckning är enda vägen medan andra ser ett allt större behov av en förhandlingsprocess vid sidan av beväpning.

– Oavsett hur mycket europeiska Natoländer kan stödja ukrainarna militärt och ekonomiskt, så är det bara ukrainska liv som offras på slagfältet i Ukraina. Det är nu två miljoner döda och skadade på båda sidor. Vi måste tänka bredare för att få slut på det här kriget, och Zelenskyj har själv sagt att han önskar förhandla för att få ett slut.

 

Hur vore det om också det kunde gå in i nutida svenska politikers tankemönster efter de år som deras huvuden tappats på allt det som tidigare inte bara varit fredsforskares uppfattning utan även en del av den svenska politiken.