Hiroshima. Sjätte augusti 1945. Solen gick upp 5.24 den morgonen. Det såg ut att bli en solig dag.
Och människorna i staden hade klarat sig ganska bra under kriget. Staden, Hiroshima, var en av de städer som ännu inte bombats.Så de tiotusentals barn som gick upp den här morgonen hade haft tur. Visserligen hade man matbrist, men nog kunde de flesta få lite frukost, till och med lite natto då och då.
Skolorna fanns kvar. Sjukhusen likaså. Även om man där hade trångt, man hade fått ta emot många skadade från andra städer... Av de 66 största städerna i Japan hade bara 7 klarat sig från bombanfall. Hiroshima, med sina över 300.000 innevånare, var en av dem som klarat sig. Nagasaki en annan. Men nu var det dags.
Solen gick upp 5.24 den där dagen.
Några dagar innan hade president Harry Truman tagit beslutet att fälla bomben. Den fanns ju fix och färdig. Man hade arbetat med den i åratal, stora ekonomiska resurser hade satts in. Och nu fanns den där. Så snopet om den inte kom till användning. Något som gäller all teknik. Man måste ju visa världen.
Så man beslöt att Hiroshima skulle få äran att bli den första stad att uppleva frukterna av så många geniers kreativa och gedigna arbete.
Ännu klockan 8.10 förberedde sig många av stadens invånare för att gå till skolan eller jobbet. Fem minuter senare släppte det amerikanska bombplanet – 580 meter över staden detonerade bomben – sin last mitt över hjärtat av Hiroshima. Nästan hela staden ödelades och inom några få historiska ögonblick hade 140 000 män, kvinnor och barn avrättats.
Inte bara dött. Utan avrättats.
Vi måste lära oss att använda rätt ord för krigets verkningar. Det är bara om vi använder rätt ord vi kan komma tillrätta med missförhållanden.
För att förmänskliga hela operationen hade USA namngett sina bomber med en liten kul klackspark: den här bomben hade fått namnet Lilla Pojken.
För att piloterna som släppte bomben skulle orka med, hade man, som i alla krig, fått kyrkans välsignelse.
Man hade också fått veta att japanerna var av en lägre stående ras. En ond ras.
Hur skulle piloterna annars stå ut med vetskapen att man fäller en bomb som skall utrota tiotusentals barn? Som skall steka tiotusentals kvinnor? Som skall föröda en hel stad med alla dess människor med sina skratt, sina förälskelser, sina tårar och sina sorger.
Nog är det lättare med kyrkans välsignelse, med tron att man har Gud på sin sida. Nog är det lättare om man blivit itutad att de man skall avrätta är av en annan sort, en lägre stående sort som är… just ond. Nog är det lättare när rasism ligger i botten. För så var det. Det var inte bara nazisterna som levde i det rasistiska mörkret, det gjorde även dess bekämpare för att stå ut med tanken att avrätta över hundra tusen individer.
Jag vare sig vill eller kan dra jämförelser mellan gaskamrar och sprängda atombomber, det är naturligtvis artskillnad – men besluten som möjliggör dessa ohyggliga vanvett bottnar i något som borde vara främmande för den art på jorden som kallar sig Homo Sapiens sapiens, Den Visa Människan, eller den Förståndiga människan.
Mycket lite har vi lärt. Kärnvapenhotet lever och frodas. I den krigskultur som nu råder - retoriskt, medialt, politiskt - tas små beslut, det ena efter det andra, som steg för steg leder oss mot ett kärnvapenkrig. Och snart sagt varenda ledande politiker är med på det tåget.
Vi trodde inte att det skulle bli evig fred när kalla kriget avvecklades, men vi trodde att just kärnvapenhotet tillhörde en annan tid, det kalla krigets tid.
Men vi, som trodde detta, bedrog oss. Själv bedrog jag mig också när det gäller det gröna partiets utveckling i frågan om krig och fred. Precis som nog många socialdemokrater bedrog sig när de trodde att deras parti alltid skulle verka mot kärnvapen. Istället fick man Peter Hultqvist. Som lär bli försvarsminister efter valet.
Hur vore det om vi istället för enögdher öppnade båda ögonen? Kanske skaffade ett fredsdepartement och en fredsminister? Naivt? Jajamensann! Nästan lika naivt som dagens variant där snart mer än 20 procent av statens utgifter ska gå till försvaret medan diplomati, fredsforsknkng och förhandlingskapacitet begravs. De enögda styr.
