MP kommer att rösta nej till varje regering där inte MP ingår. Vänstern har samma strategi.
Personligen anser jag att strategierna är besvärande. Av tre skäl:
1. Det motiverar sossarna att än mer driva såväl åt höger som åt otillräcklig klimat- och miljöpolitik för att inte skrämma bort "mittväljare" och de sossar som starkt ogillar MP och/eller V.
2. Strategin ger Tidöpartierna bränsle.
3. Det ger intryck av att statsrådsposter är viktigare än sakpolitik.
4. Genom att låsa sig vid att rösta nej till alla regeringar där man själv inte ingår riskerar man nyval. För att undvika sådant, som kan vara oerhört riskfyllt, kan man tvingas regeringsförhandla med mycket svag ställning där eftergifterna blir många. Vi har sett det tidigare och det förskräcker.
5. Skulle MP få mindre än 6 procent kommer fåtalet gröna statsråd tvingas driva politik som är långt ifrån partiets egen. Och språkrören blir i första hand språkrör för regeringens politik än för MP:s. Vilket kommer att vattna ur bilden av vad grön ideologi är. Långsiktigt är det djupt problematiskt.
Jag hade föredragit att det parti jag var språkrör för i 11 år vidhållit att "vi kommer att agera för att få igenom så mycket politik som möjligt". Det öppnar för regeringsmedverkan men låser inte fast partiet.
Enda gången MP hade att välja väg - krav på medverkan i regering eller budgetsamarbete - under mina år som spåkrör var 1998. Då var det så här.
