 |
| Inte ända upp... |
Nationaldag. Jag har lite svårt för det. Beror på att jag inte gillar nationalism. Väl utflyttad från hyreslägenhet i Sollentuna Centrum till landet utanför Vingåker sågade jag ner flaggstången. Eldade upp den.
Det var tidigt 70-tal. Men leva och dö i Skandinavien vill jag. Här finns älg.
Här finns björkar, tallar, hagar, fjäll och skärgårdar. Här finns ljusa sommarnätter. Här finns dessutom människor som fötts lite varstans. Stora delar av världen finns här. Jag gillar bruten svenska, precis som jag gillar dialekter. Det är detta som är Sverige.
Leva och älska och dö under Skandinaviens björkar vill jag, glo på älgarna och fly från mörkret någon gång när det känns för svårt.
När de gamla nazisterna bildade nytt parti med svenska flaggan som symbol kändes det som stöld. Flaggan var banne mig inte deras.
Så vi skaffade flaggstång och hivar upp detta stycke tyg i ren protest. Och som ett tack för att fått leva i ett land med skattefinansierad skola och sjukvård, med rent vatten i kranen, mat på bord och utan krig.
Nu hivar vi upp flaggan som en protest mot att det bästa av Sverige i snabb takt är på väg att säljas ut.
I en tid när krigskultur slår till mot skogar, vatten och rättfärdighet. I en tid när vi plötsligt accepterar kärnvapen, är på väg att tillåta personminor och låter marknadsperspektivet tugga i sig allt mer av medborgarperspekivet.
Kanske skulle flaggan hissas på halv stång. I vart fall inte ända upp...
