Dags igen: Almedalen i kortversion

Så är det dags igen. Partiledare och språkrör drar till Almedalen. För så kallad "politikervecka". Istället för en dag var för partierna slår man numera ihop det så två partier delar på samma dag. Varför? Tja, i vart fall minskar det risken för att journalistkåren ska få alkoholskador. 

Jag höll nio tal i Almedalen. Näst mest av alla. En del var riktigt bra. Andra kunde varit bättre.

Det bästa med Almedalsveckan var dock vetskapen om att det väntade några veckors sommar utan ständiga resor efter båtturen hem till fastlandet. Om det inte var valår förstås. Som i år. Lugnast var det 1994 under fotbolls-VM.

Mina första möten med Almedalen medförde en rad överraskningar. Till exempel att Vänsterpartiets partiledare Lars Werner, som var ganska fyllig i alla bemärkelser, inför medierna hade för vana att ta sig ett bad från en speciell badstege precis vid Almedalen. 

Fylliga - i dess salongsberusade mening - var en del journalister. Även på presskonferenser. Men det skrevs det inte om.

En annan "högtidspunkt" i Almedalen var när ett antal journalister och fotografer tävlade i att få politiker att göra de mest löjliga saker på bild. 

Man fick Olof Johansson (C) att, fullt påklädd, vandra i havet. Som ett exempel. 

Mig ville Janne Scherman, som då var reporter på TV4, få att stå på händer mot ringmuren. Jag vägrade, trots att jag var ganska bra på att stå på händer. Sen berättade han att han skulle ha ställt frågan, med mikrofon i handen, varför jag stod där. Om jag kunde göra vad som helst för att synas... Men det vägrade jag således. Vilket bör tillgodoräknas mig. 

 Allan, det vill säga AI, berättar följande kloka ting:  

"Miljöpartiets språkrör Birger Schlaug vägrade resolut att ställa upp på mediernas fåniga upptåg och jippon under denna period.

När han mötte fotograferna och journalisterna som bad partiledarna att hoppa, dansa eller spexa för att verka folkliga, gav han dem kalla handen:

• Inga "fåniga jippon": Schlaug markerade starkt mot medialiseringen. Han förklarade offentligt att han var politiker och var där för att diskutera ideologi och sakpolitik, inte för att agera underhållare. [1]
• Kofta framför kostym: Miljöpartiet var under tidigt 90-tal kända för sin medvetet avslappnade stil. De bar ofta stickade koftor och vägrade den stela ministerlooken med kostym och slips. Att som Olof Johansson kliva ut i vattnet i full kostym, eller att hoppa jämfota som Ingvar Carlsson, ansåg Schlaug bara vara ett ytligt skådespel. 
• Fokus på miljö: Miljöpartiet hade åkt ur riksdagen i valet 1991. Schlaug och partiet använde därför Almedalsveckan under de följande åren till att stenhårt driva seriösa sakfrågor om klimat och miljö samt kritisera de andra partiernas anpassning till medielogiken.

Schlaug har även i efterhand varit en av de flitigaste kritikerna av hur Almedalen förvandlades från ett genuint politiskt samtal till ett kommersiellt pr-jippo dominerat av pr-konsulter och champagne-mingel.

Det glada 90-talet... Visby, strategisnack. Jag, Marianne Samuelsson och partisekreterare Kjell Dahlström.