Ett debattinlägg från 2020. Antikt, således:
"Ursäkta, men jag är så förbannad. Att försöka föra ett samtal om faran i att bygga sårbara globaliserade komplexa system som bygger på idén om evig ekonomisk tillväxt har varit som att tala med fyrkantiga stenar. Vi måste lära oss skapa system som inte är beroende av ständigt ökande produktion och konsumtion - om inte annat så borde väl ändå var och en begripa det nu. Alla borde begripit det redan efter senaste "ekonomiska krisen". Och var så säker: det kommer flera.
Samma "ekonomiexperter", samma ekonomijournalister och samma ledarkommentatorer som påhejat och påskyndat den naiva globaliseringen, frihandelsfundamentalism och idén om evig ekonomisk tillväxt sitter nu som experter och uttalar sig som om de inte varit ansvarig för den utveckling som skett.
Samma "experter" och politiker som ironiserat över de som krävt att vi måste bygga robusta system som inte gjort sig beroende av evig tillväxt sitter nu och lägger pannan i djupa veck och låtsas att de inte deltagit i den utveckling som gjort oss sårbara när kortsiktighetens förbannelse fått råda.
Som om de skulle vara överraskade av att globaliseringen allt mer kommit att innebära "faller en så faller alla".
Vi som hävdat att det måste finnas balans mellan självtillit och globalisering har avspisats som omoderna eftersom vi inte tror på den naiva föreställningen om "den globala byn". Vi som hävdat att mångfald är en styrka såväl i natur och kultur som i näringsliv och ekonomiska systembyggen har ansetts som mindre vetande av "experter". Dessa figurer har varit så marinerade av en naiv världsbild att de uppträtt på samma sätt som de som med iver hävdade att jorden var platt.
Varför byts dom inte ut? Svaret är lika enkelt som pinsamt: alla tolvtaggare i ekonomi- politiker och- mediekåren har varit delaktigt i att såväl skapa det sårbara samhället som att förlöjliga kritiker av detsamma. De sitter i samma båt. Journalister och nyhetsankare som uttalar att "experten" konstaterar medan tillväxt- och globaliseringskritiker påstår. Och nu klappar de varandra på ryggen igen som om ingenting hänt. Det är förfärande.
Att påtala detta kallas av samma figurer för populism - "att måla upp motsättningar mellan folket och eliterna". Genom att nedsättande avfärda det som "populism" för att få tyst på kritik beter de sig, utan att själva fatta det kanske, som de auktoritära ledare som de annars med rätta avskyr.
Putins, ayatollors och Orbáns försök att tysta kritiska röster är vedervärdiga - de som försöker skrämma kritiker av globalisering och tillväxtfundamentalism till tystnad är förvisso av annat art men befinner sig inom samma härad.
Ni som återfinns i denna härad kan ta varandra i hand hur obehagligt ni än känner att det är - tittar ni på varandra så är det delvis som att se er själva i en spegel.
Ni som tigit och samtyckt - trots att ni vetat bättre - för att ni då erbjudits plats under kristallkronorna kan delta i handskakningen. Skäms! Ingen nämnd, men heller ingen glömd. Hur ska jag kunna känna förtroende för er även om ni nu, när det känns mindre besvärande, kommer ut som ert bättre jag? Att samtala med er har varit som att tala med fyrkantiga stenar. Om ni ens ställt er till förfogande för samtal i en tid då det var mer personligt lönsamt att ironisera och ta avstånd.
Ursäkta utbrottet. Men det kom från hjärtat."
Slut citat. Läser gör övrigt om en annan gamling, Pepi II. Intressant med gammal historia.
