Karriär. Det pratas mycket om karriärer. Om att "lyckas".
Den dag man ligger på dödsbädden och försöker se tillbaka på sitt liv, är det då karriären man tänker på?
Eller ens den nya flådiga stålgrå bilen, de ekochicka köksskåpen eller trendiga märkesglasögon? Skulle inte tro det.
Men kanske på doften av rena lakan som hängde ute i vårsolen.
Eller de där gångerna när man satt på trappan och väntade på barnen, den där gången när de kom hem från skolan och doften av nybakade kanelbullar fick dom att skratta så där lyckligt som bara barn kan.
Eller den där gången då man höll den lille döende pojken i hand i det där flyktinglägret, den fantastiska känslan när man en varm sommarmorgon gick genom skogen och såg rådjurskidet resa sig för första gången, eller när man gick genom staden den där gången utan pengar på fickan men med förälskelsen i bröstet.
Karriär. Det blir lätt så att man vill leva sitt liv på det sätt som imponerar på andra. Man speglar sig i andras ögon istället för i sina egna. Vi triggas att klättra på stegar därför att andra kan komma ifatt. Kanske inte alls därför att vi själv vill. Utan därför att vi är rädda.
Vi staplar glaskulor kring våra liv, för vi tror att glaskulor är värdefulla.
Våra liv mäts i vikten av glaskulor. För vi lever i glaskulornas tidevarv. Det är på många sätt en fattig tid.
