Våren hörs från källaren. Kanske inte så romantiskt, mer sörplande.
Det är sugpumpen som i sitt sänkhål - dit vattnet rinner i sina kanaler - meddelar att det är vår. Snön smälter, tjälen lossar, vatten rinner från skogen som inte längre är en riktig skog - den blev utsatt för krigshandling för några år sedan - in i vår källare, pumpas ut genom kanaler byggda på 40-talet och hamnar i diket vid den lilla vägen. Slurp. Så kan våren låta. Det känns tryggt. Pumpen funkar.
Vi bor söder om det som förr varit en skog att vandra i. Marken sluttar kraftigt ner mot en fjärd. Isen smälter sakta därnere, häromveckan var den 30 centimeter tjock, den sjöng. Nu jämrar den sig. Knakar. Vill få uppmärksamhet, tycks det.
Snart kommer tranorna... Chilin och auberginerna är sådda, snart dags för tomater. I växthuset är spenaten sedan länge sådd, skördas till det är lagom att planera ut tomaterna. Vi ska så mer ruccola än vi brukar, det har blivit den sallad vi gillar mest.
Vi lever i fred, utan missiler. Det är inte alla förunnat. Ta vara på det.
Då har det gått så långt att jag alltmer uppfattar Carl Bildt som den som är både den sansade och analytiska nu när Israel och USA påbörjat bombningarna av Iran. Det känns märkligt, men ska erkännas.
Leder kriget till regimkollaps? Troligen, i vart fall på kort sikt.
Leder det till än mer kaos? Möjligen, gränsande till troligen.
Leder det till storkrig? Risken är stor.
Är Bildts påstående relevant när han säger att Israel drev på så att de amerikanska målsättningarna i de diplomatiska förhandlingarna blev så "maximalistiska" att Iran inte kunde säga ja?
"Man hade säkert kunnat få ett avtal som var bättre än man fick 2015 men man satte ribban så högt att det blev omöjligt..."
"Sen är det uppenbart att president Trump fått smak för att starta krig efter attacken mot Venezuela..."
"Ett krig med Iran kan stärka Netanyahu inför valet som ska hållas i Israel..."
Sagt av Bildt. Ligger säkert massor i detta. Däremot känns det minst sagt obekvämt att Sveriges statsminister heter Ulf Kristersson för tillfället.
Många iranier, har jag förstått, ser hellre nästan vad som helst än fortsättning på det förtryck som pågår. Går att förstå förstås. Problemet är väl att vad som helst faktiskt kan bli vad som helst, att allt löper amok. Världen styrs inte av eftertanke, ett naivt konstaterade i brist på bättre.
Att jag skulle se Carl Bildt som den mest sansade känns obekvämt och egentligen alldeles förfärande.
