EPIC, Elvis Presley In Consert, är ett mästerverk

Såg "smygpremiären" av EPIC - Elvis Presley In Consert - på enormt stora IMAX i fredags. Vore ju skam annars eftersom jag skrivit Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac

Lika bra att säga det med en gång: Filmen är ett mästerverk. Det finns stunder som får mig att nästan tappa andan, ändå har jag hört nästan allt tidigare. Magiskt. De som inte fattat varför Elvis fyllde arena efter arena kommer att fatta. Glöm skitfilmerna han gjorde på 60-talet. Här ser vi artisten som har total närvaro, full scenkontroll med en sympatisk självdistans och spontan publikkontakt. Hårt arbetande, är det minsta man kan säga, svetten lackar, rösten bär... och så den där magiska närvaron i låt efter låt. Allt lyfts till än högre nivåer genom att bild och ljud, som har ett halvt sekel på nacken, är restaurerat. Det är som att vara närvarande på absolut bästa plats under livekonserterna. Förmodligen än bättre.

Genom scener från repetitioner och uppbyggandet av musiken hamnar hantverket i närbild. Elvis förmåga att hålla alla i bandet och i kören på gott humör, ge dem utrymme men ändå med fast hand styra det som sker är välkänt och ges utrymme. Regissören Baz Luhrmann låter tidigare ohörda delar av intervjuer länka samman konsertscenerna så det blir det mer än en "bara" en konsertfilm med, som Kulturbloggen skriver, "några av de mest imponerande konsertsekvenserna som fångats". 

Slutscenerna när Elvis gör en totalt rasande och smått galen, men ändå med sympatisk självdistans, version av Suspicious Minds är i sig värd biobiljetten. Lägg till det  magiska versioner av sådant som Bridge over troubled waters, In the Ghetto, Something och How great Thou art.

Filmen har premiär på vanliga biografer den 28 februari, ska förstås se den då också.