Nu blir det nostalgi. Jag saknar att vandra Dalagatan ner mot Norra Bantorget på väg mot Åhléns för att bläddra bland skivorna och hitta den nyutgivna som jag längtat
efter så länge. Känslan av att hålla i konvolutet, läsa på dess baksida,
inhandla den för 33 kr, vandra genom stan tillbaka till Dalagatan 40.
Ta trapporna upp, öppna dörren, ta av skorna, gå in i rummet, känna doften av konvolutet, dra ut innerfodralet, dra ut skivan, försiktigt lägga den på skivtallriken, låta nålen stillsamt sänka sig mot spåren, höra det lilla, lilla knastret och sedan… musiken. Låt efter låt i ett sammanhang, vända på skivan och göra om proceduren. Sitta ner, lyssna, njuta, fundera, fokuserad, låta det ta den tid det tar.
Nostalgisk saknad. Längtan efter att få längta, längtan efter hela den långdragna processen.
Visst självförakt kryper in i mig när jag numera trycker på en knapp på datorn och tillgängligheten får mig att trycka vidare så fort det inte faller mig i smaken. Tillgången till miljoner låtar gör mig rastlös, de snabba knapptryckens förbannelse.
Det är naturligtvis fantastiskt att kunna krypa in i den där mångfalden med dess alla möjligheter att stilla nyfikenhet och göra individuella blandband utan minsta arbete. Men. Allt bara fladdrar förbi, nästan allt blir till någon sorts hissmusik som lever en kort stund innan flödet drar vidare. Det finns ingen tid för längtan, allt bara finns ett knapptryck bort. Helt fantastiskt och alldeles jävligt.
Vi lever dessutom i informationssamhället där information flödar utan att ge så mycket mer än ytlighet.
Alla dessa bilder som samlas i hårddiskarna – vet inte om det egentligen gör att minnen samlas bättre än när filmrullen bestod av 36 bilder som måste hushållas med.
Orden rasslar ner på skärmen, skriver snabbt, blir det fel är det bara att stryka ut, ta om. Orden flödar. Minns hur det var att skriva mitt första bokmanus. Skrivmaskin. Varje ord måste förberedas i hjärnan, att sudda ut eller ändra sig var förknippat med merarbete.
Att skriva en bok idag kräver inte mycket, det är allt annat än det hantverk som krävde något av sin författare. Jag läser mitt första manus, det blev refuserat av bokförlag, de tog sig alla tid att vänligt förklara varför de inte ville eller kunde ge ut det. Även avslag redovisades med respekt.
Jag kan inte värja mig, därav unset av bitterhet och visst självförakt. Jag samlar mig, går upp på vinden, sätter mig med skivbacken, känner doften av konvoluten och känner längtan till att få längta.
