Näst sista turnén detta år pågår. Offentligt möte i Kungälv på onsdag. Mimers hus kl 19.00. Är jag inte för gammal för att rodda runt så här? Förmodligen. Men det är väl som Elin Wägner skrivit: "Vi som gör uppror har flyttat utanför systemet åtminstone i vårt tänkande. Det är därför vi sticker vår käpp i ödets hjul. Kanske hejdar vi farten. Kanske går bara käppen sönder. Det kan inte hjälpas då."
Nej, det kan inte hjälpas då.
För någon dryg månad sedan satt jag på ett tåg och avlyssnade två medelålders herrar som alltmer högljutt diskuterade krig och fred. Till slut sa den mer krigiske herren till den andra: Det var ett jävla tjat om fred!
Jag är övertygad om atpt det behövs ett jävla tjat om fred. För nu håller det på att gå rent åt helvete.
Vi har fått ett tillstånd där krigsretorik normaliseras. Försvarsmakten har på sin Youtubekanal gett ut en videoserie på temat NÄR kriget kommer. Alltså inte OM kriget kommer. Utan NÄR.
Det kompletteras med filmer där en ung kvinnlig soldat med ett lyckligt leende skjuter pansarskott till tonerna av Ave Maria. Jo, du läste rätt: Ave Maria. Militarismen har också i Sverige fått ett religiöst drag. Det är ju lättare att skjuta ihjäl någon eller bomba sönder städer om man har guden på sin sida. Det är till och med lättare att låta bli att tänka. Halleluja!
Jag är trött på krigsretoriken som ges utrymme i snart sagt alla medier och maler ner varje uns av eftertanke. Eftertanke är krigets största fiende.
Jag tycker mig finna en naivitet hos alltför många unga män och kvinnor som ikläder sig uniform. De har förstås aldrig upplevt krigets vanvett IRL utan bara på skärmen – kriget på skärmen stinker inte av brända kroppar, inte ens av doften av ruttnande kött.
Ukrainskt, ryskt, amerikanskt, svenskt eller jemenitiskt dött kött luktar likadant även om processen skiljer sig mellan en sval strand vid Östersjön och den i 40 graders värme. Arterna av det som brukar kallas likmaskar skiljer sig också åt. Men smärtan är densamma när kropparna genomborras av ammunition.
Men kulorna har vanligen varit lönsamma för pensionsfonder av olika sorter. För säkerhets skull har vapen den senaste tiden tagit steg in i ett antal hållbarhetsfonder. För krig anses nu vara hållbart. Förutom poetiskt, pimpat med leenden och musiksatt med Ave Maria.
Det är nästan som om de där väl utvalda experterna på krig som ses och hörs i teve och ständigt intervjuas i andra medier längtar till det där kriget, som om vi vill finnas till på kartan nu när vi blivit Natomedlemmar och blivit ”legitimt mål” vid ett krig mellan Nato och Ryssland. Ingen tycks vilja göra något för att skapa nedkylning. Hitta snirkliga vägar till fred. Sådant anses numera vara naivt. Bättre då att vara cynisk. Freds- och konfliktforskare är inte så populära, de kan ju få för sig att bredda och fördjupa samtalet. Och det är ju att se som obekvämt. Till och med traditionell forskning om säkerhetspolitik utmålas som något närmast fientligt.
Alla jamsar med. En del för att de är övertygade, andra för att de är auktoritetstroende och/eller vill hålla sig väl med pappa Donald. Ytterligare andra för att de inte vill bli anklagade för att vara ”putinister” - det är nog värst, det är ett effektivt sätt att göda självcensur för ingen vettig människa vill få sådant påklistat.
Som del av krigskulturen har vi för säkerhets skull lagstiftat om att självcensur påbjuds. Lagen brukar kallas ”utrikesspionlagen” och innebär att den journalist och den ansvarig utgivare som avslöjar något som kan skada Sveriges relation till något land eller någon organisation (till exempel Nato) riskerar i vart fall 4 år i fängelse. Tänk så det kan bli. Utan större debatt. För den påverkas också av självcensur.
Hard-corepolitiken, som lett fram till dagens krigskultur, började nog i januari 2017. Plats: Sälen. Evenemang: Folk och försvar. Debatter, informella samtal och dans i en enda röra med främst krigsintresserade journalister, vapenmånglare och politiker. Det var då försvarsminister Peter Hultqvist (S) meddelade att den som inte delade hans uppfattning i frågan om värdlandsavtalet med Nato var sådana som ”uppskattar split och splittring i försvars- och säkerhetsdebatten” och var antagonister som hade sin bas någon annanstans än i Sverige.
Där satt den. Och självcensur började bli något av regel för den som inte ville hängas ut. Allt som inte passade in var att betrakta som alternativa sanningar som bars av onda avsikter.
