Nästa år kommer mina memoarer ut. En del redigering är kvar och tre händelser ska källkontroleras i några arkiv.
Det har varit en omtumlande resa tillbaks inte minst till Miljöpartiets barndom. Under min första tid som språkrör övernattade jag hos hundratalet miljöpartister runt om i landet och lärde känna "partiets själ" på ett sätt som nog ingen annan haft möjlighet till. Det bli en mestadels munter, stundom sorgesam, berättelse om det som var, det som är och det som nog kommer att bli. Allt medan sanden rinner genom timglaset.
Här är förordet:
Satt i bastun. Betraktade timglaset. Sanden rann stillsamt, men obevekligt, från den övre behållaren till den undre. Det var varmt i bastun. Närmare 95 grader. Björkriset gav ifrån sig något som jag fördomsfullt uppfattade som finsk doft.
Kyligt ute, ett tjugotal minusgrader på termometern av märket ABES.
Så rann den sista sanden ut. Den övre behållaren var tom. Den undre full. Vi kunde utan att betraktas som fega ta oss ut. Tjugo steg till vaken, fem trappsteg ner i vattnet. Det var smärtsamt behagligt. Ungefär som livet självt, tänkte jag.
Men efter en stund, väl uppkommen ur isvattnet, tänkte jag att det där med smärtsamt var ju förbaskat överdrivet. Jag har ju levt ett bra liv. Oförskämt bra.
Jag har levt i en god parentes. Föddes 1949. I ett land utan krig och med mat på bordet. Med gratis utbildning och skattefinansierad sjukvård. Med rätten att säga vad jag vill, rätten att vara fackligt aktiv, rätten att medverka till bildandet av ett nytt parti. Många rätt är det.
När jag var, som det heter nuförtiden, ung vuxen var det dessutom lätt att få arbete, välståndet hälldes över oss. Och familjen krävde inte att jag skulle ta över familjeföretaget. Frihet från ärftliga fördelar kan väl det sistnämna kallas.
Har, när denna bok skrivs, fyllt 76 år. Trodde inte att jag skulle få samla på mig så många årsringar. Faktiskt inte. Men hur man än ser på den saken så närmar jag mig nu deadline. Dessvärre är det nog mycket som närmar sig deadline. Vi har ställt till det så förbannat, vi Homo sapiens.
Hoppet består i vad en krabbtaska kan lära oss. Mer om det senare i boken. Det här är i alla fall min berättelse. Eller som det heter i SVT: min sanning.
