 |
| Bild till vänster: Siri Lundström. |
”Plånboken ska inte styra om du ska kunna gå på kulturskola”
”Det är de som tänder lamporna i
hembygdsgårdarna och skapar gemenskap, det klarar inte vi som kommun
av.”
Sagt av Henrik Blind, miljöpartist i Jokkmokk. Han vill stötta civilsamhället. Förbaskat rakt och bra formulerat. Han menar dessutom att Jokkmokk redan gett tillräckligt till Sverige när det gäller allt från gruvor till vattenkraft.
Så till vattenkraft. Hört talas om torrfåror. Om inte så är det meningen. Det passar
sig liksom inte att tala om torrfåror. Det får lätt blickar att flacka,
samvete att prövas och det som kallas ekonomi att avslöjas.
Torrfåror alltså. Jag har skrivit om dem förr. I krönikor och böcker.
De ligger där de ligger. Som högst verkliga symboler för statens
överhet. I Lilla Lule älv är torrfåran lång. En mil och sju tunga
kilometer därtill. Den brukar betraktas som Europas längsta. Stenöken.
Skapad av det som startade som Kungliga Vattenfallsstyrelsen. Den
statligt ägda överhet som numera går under namnet Vattenfall.
En torrfåra är en bit havererad älv. Vars liv skändats så till den
milda grad att den fråntagits sin rätt att få bära minsta lilla vatten.
Vattnet har tagits ifrån den för att via tunnlar tvingas i annan
riktning. Allt för att ge mer elkraft. Kvar blir stenöken. Som i till
exempel Lilla Luleälv.
I Jokkmokk, där den ovan nämnda torrfåran ligger, har till och med ett socialdemokratiskt kommunalråd sagt att myndigheterna våldför sig på kommunen. Sosse alltså. Så han är liksom del i hela det ideologiska paket som sett älvar
som maskiner.
Så hade det inte behövt vara. Om statens förlängda arm haft
ödmjukheten att bara släppa fram lite vatten i det som reducerats från
älv till torrfåra. Bara en liten bråkdel. Bara för livets skull. Som en
ödmjuk gest. Av respekt för de som bor i de trakter där svenskt välstånd
skapats och som bidragit så mycket till att Sverige blev en
välfärdsnation. Skogen, malmen och vattnet.
När kommunalrådet, som alltså var sosse, menade att staten våldför sig
på kommunen så är det på intet sätt överord. Så har det varit länge. Med
det som kallas Norrland. Baggböleri. Skövling av skogar. Dammbyggen.
Gruvor. Vinster som forslats bort medan jobben dränerats.
Norrlands historia är både lång och sorglig. Axel
Oxenstierna utropade i kolonial anda redan på 1600-talet att "i Norrland
har vi ett Indien". En koloni inom det egna landets gränser. Med
naturresurser att skövla, ursprungsbefolkning att förtrycka och löften
att svika. Vinster att förflytta, stat och kapital hand i hand, eller
snarare klo i klo.
Ekomodernismen och dess tro på ständig ekonomisk tillväxt är förfärande, jag begriper inte hur en del gröna - kanske majoriteten till och med - accepterar, och därmed legitimerar, en utveckling som i realiteten fortsätter att plundra, sarga och söndra för att, som det heter, bygga ett hållbart samhälle med det som falskt nog kallas grön omställning av så många.
Jag vet inte vad Henrik Blind anser om det. Men jag håller med när han i en intervju i ETC, säger: "Det är planetens gränser som sätter ramarna för vår existens. Då kan vi inte bara skynda på. Då sågar vi verkligen av den gren vi sitter på."
PS! Jag skriver inte längre vare sig ledare eller krönikor i ETC. Avvecklades i våras. Kanske skrev jag för mycket om det orimliga i evig ekonomisk tillväxt eller för mycket om fredsfrågan eller så ansågs jag bara för gammal i gården för att få fortsätta. Förutom att skriva lite allmänt här och där skriver jag numera bara regelbundet i tidningen Syre som finns här.
