Jag var där. Igår. Bob Dylan. På Globen. Han såg oss. Publiken Tror jag. En gång sa han thank you efter applåder. Det är stort. Så han var nog på gott humör.
84 år. Han satt vid piano, bortsett från när han vände publiken ryggen och spelade lite grand på gitarren. Ingen storbild, så det var svårt att se honom. För de som inte kunde låtarna var det omöjligt att höra vad han sjöng. Och varför ska han massakrera de låtar som alla förknippar honom med? Han hade fått stående ovationer om han tagit tillfället i akt - med tanke på hur världen ser ser - att stillsamt sätta sig med gitarren och pratsjunga (han gör det nuförtiden) Blowin´ in The Wind eller varför inte Times They are a-changin...
84 år. Han satt vid piano, bortsett från när han vände publiken ryggen och spelade lite grand på gitarren. Ingen storbild, så det var svårt att se honom. För de som inte kunde låtarna var det omöjligt att höra vad han sjöng. Och varför ska han massakrera de låtar som alla förknippar honom med? Han hade fått stående ovationer om han tagit tillfället i akt - med tanke på hur världen ser ser - att stillsamt sätta sig med gitarren och pratsjunga (han gör det nuförtiden) Blowin´ in The Wind eller varför inte Times They are a-changin...
Men Dylan är ju Dylan. Så det är inget att göra åt. Men han såg oss. Sa thank you. Det var stort. Och vi var glada när han spelade på munspel. Dessvärre lämnade en del konserten i förtid. Inte bara äldre män vars prostata kallade, utan också andra. Men vi - Lena, jag, barn och svärdotter och svärson - vi körde ända in i kaklet, glada över att varit där.
 |
| Fotoförbud, gammal bild. |
 |
| Vi var där. |
