Så har då Anna Karin Hatt meddelat att hon, efter hot och hat, hoppar av som partiledare för Centern. Kan man göra så efter bara ett halvår som partiledare? Tja, klarar man inte av uppdraget så gör man inte. Problemet är att vi får sämre och sämre politiker om bara de hårdhudade blir kvar.
1996 läckte det att jag ville hoppa av som språkrör, för att förklara varför skrev jag en debattartikel till DN.
DN:S EGEN INGRESS BLEV SÅ HÄR:
Om man vill överleva som hel människa måste man fundera noga på om man vill fortsätta med politik. Vem vill bli allmän spottkopp och driftkucku? Vem vill utsätta sig själv och sin familj för att oförskyllt hängas ut i press och TV?
Det skriver miljöpartiets språkrör Birger Schlaug om bakgrunden till att han tvekar att fortsätta som politiker. Han menar att politikerföraktet i Sverige göds av eliter som anser sig för fina att själva delta i den representativa demokratin.
OCH HÄR KOMMER DELAR AV HELA ARTIKELN:
Vem vill bli politiker? Vem vill bli allmän spottkopp? Vem vill bli allmän driftkucku? Vem vill bli bedömd som en av "de där politikerna" - oavsett vad man står för, oavsett vilken ideologi man företräder och oavsett vad man tyckt i de aktuella sakfrågorna.
Vilken snickare, författare eller journalist skulle acceptera att som individ bli bedömd utifrån en allmänuppfattning om yrkeskollektivet?
Vem väljer att ta de representativa uppgifterna i den parlamentariska demokratin om det medför att man i samma stund blir lovligt byte för allsköns förnedrande kommentarer från alla dem - allt från intellektuella och kulturelit via kåserande kommentatorer till ledarskribenter - som seglar fritt men som inte redovisar någon bättre form för demokratin än just den representativa parlamentarismen?
Förvisso måste politiker kritiseras och politiken diskuteras. Det är en del av den demokrati som på alla sätt måste värnas. Det är det öppna samtalet som kan föra samhället framåt på ett civiliserat och genomtänkt sätt. Men varför måste då formerna i stället vara sådana att allt färre människor, som borde ägna några år av sitt liv åt politik, hellre väljer att göra något annat.
Politiskt intresserade, kunniga och engagerade människor ställs inför ett antal vägvalsfrågor. Varför välja politiken och den representativa demokratins hantverk? Varför inte ägna sig åt att skriva böcker? Varför inte fungera som fri debattör utan något som helst ansvar för vad man tycker? Varför inte ägna sin fritid åt friidrottsförbundet eller programledarskap i TV istället?
Varför inte kravla sig upp på den kulturella gräddhyllan och därifrån se ner på dem som besudlar sina händer med att ta den del av samhällsansvaret som politiken utgör?
Varför inte satsa på näringslivet? Varför inte sätta sig framför TV-n, låta sig underhållas och ha full frihet att förlöjliga och kritisera utifrån den totalt ansvarsbefriade ställningen?
Det är ju bra mycket enklare och bedöms som betydligt mer hedervärt.
Så länge politikerföraktet växer och göds av allehanda figurer i olika eliter, som själva möjligen anser sig för fina för att ta i den demokratiska representativa demokratins hantverk, kommer vi att få se en nedåtgående spiralrörelse där vi får sämre politiker som blir värda alltmer politikerförakt, vilket i sig leder till att vi får ännu sämre politiker.
Denna självgående rörelse skrämmer mig. Den borde skrämma varje medborgare som tror på demokratin och inte kan finna en bättre demokratisk ordning än den representativa parlamentarismen.
Vi måste få en självgående rörelse åt det andra hållet så att vi får fler bra, dugliga politiker med integriteten i behåll och med en brinnande vision om ett bättre samhälle!
När herrar som Bo Holmström i det nyss sända TV-programmet "Reportrarna" gör det till en lustig grej att medvetet kollektivt förlöjliga och ge en kollektivt fördummande bild av unga politiker, så undergräver han i själva verket demokratins förutsättningar.
Särskilt när de individuella offren för förlöjligandet blir de som med en brinnande vision tagit på sig ansvar och efter ett hårt och tidskrävande arbete dessutom lyckats med mer än de flesta.
Vi riskerar att få se hur allt fler människor som saknar integritet kommer att fylla upp den representativa demokratins förtroendeuppdrag, delvis som en följd av det ibland totalt antiintellektuella och pösande politikerföraktet.
Vi riskerar att få se fler marknadsgycklare, fler som saknar kompetens och förmåga att göra karriär i den icke-politiska sfären, fler som inte berörs illa av att vara spottkoppar därför att de saknar känsloliv eller förmåga att begripa när de förnedras - vare sig det gäller i medierna eller genom mordhot mot dem själva och deras familjer.
Vi riskerar att få hårdhudade karriärister. Eller ännu fler politiker som inte kan motstå frestelsen att sko sig på systemet. Och därmed kommer politikerföraktet att ytterligare öka och den nedåtgående spiralrörelsen att fortsätta.
Ett av den representativa demokratins största problem är redan nu att över huvud taget hitta kandidater som är villiga att åta sig ansvar som politiskt förtroendevalda.
Många undviker politiken, trots att de kanske är de mest lämpade. Få vill utsätta sig själva, sina familjer och sina vänner för att oförskyllt hängas ut i press, TV, på arbetsplatser eller som del i en kollektiv spottkopp. Men hur ska då det vi lärt känna som demokrati överleva?
Och om det vi lärt känna som demokrati och politik försvagas ytterligare - vad händer då?
Vilka har glädje av politikens och den folkvalda representativa demokratins förfall?
Var och en vet svaret. Det är de som kan styra samhället utan att vara representanter för människor.
(-)
Om man vill överleva som hel människa, måste man fundera mycket noga över om man vill fortsätta med politik.
Att min tveksamhet kommit ut innan partiets valberedning fått ett slutgiltigt besked kan förhoppningsvis starta en debatt om politikerrollen, politikerföraktet och förutsättningarna för det politiska hantverk som parlamentarismen utgör.
Vi ser alla att det är svårt att få fram politiker i ledande ställning. Kraven att förenkla, att tala i TV på ett sätt så att kvällspressens boxningsreferat av debatten ger vinst på knockout eller åtminstone på poäng, att synas i allehanda mediala sammanhang, att ställa upp på de mest absurda bildidéer (till exempel iklädd kostym stående i havet med vatten upp till knäna) för att få utrymme i pressen är säkert taktiskt riktigt men måste väl ändå kännas förnedrande.
Den som säger nej till bildidéerna får räkna med mindre utrymme - ja till och med att artiklarna placeras på sämre nyhetsplats.
När partiledningar känner behovet att marknadsföra sina partiledare på premiärer, smårättsätande bland kändisar och lekande i underhållningsprogram på TV så är det naturligtvis kanske riktigt - men är det ändå inte en bit in i förnedringens utkanter?
(-)
Det finns intressegrupper som intet hellre vill än att göda politikerföraktet. När en marknadsgycklare och en excentrisk miljonär med roliga slipsar och allmän brännvinsadvokatyr bildar nytt parti och kommer in i riksdagen så är det väl ändå tecken på vad politikerföraktet kan leda till.
Vilka politiker vill vi ha?
Skådespelande marknadsgycklare?
Figurer som saknar förmåga till empati på grund av att de själva är känslodöda?
Politiker som saknar förstånd nog att uppleva förnedring?
Ja, då kan vi fortsätta med det kollektiva politikerföraktet och steg för steg se hur demokratin tas ifrån oss.
