Vad är problemet? Att utmålas som annorlunda eller att inte vara annorlunda?

 

 

Skärpning Ulf Kristersson! Så ser rubriken ut på ett sociala-medier-inlägg av Amanda Lind den 24 september 2025.

Ulf Kristersson hävdade i debatt med Magdalena Andersson (Aktuellt, SVT) att Miljöpartiet står för “rakt motsatt politik” än riksdagsmajoriteten, bland annat när det gäller säkerhetspolitiken. Amanda Lind skriver att detta är "ett sätt att svartmåla Miljöpartiet".

Jag ansåg det snarare vara en hyllning... 

Ser man till partiprogram och ideologiska rötter har Kristersson helt rätt. Att det skulle vara svartmålning att påpeka det förstår jag inte. Att sedan Miljöpartiet i förhandlingar av olika skäl övergett delar av sitt partiprogram är dock sant. Skälen kan vara strategiska - det vill säga inte hamna i konflikt med den regeringsbildare man avser bilda regering med. Skälen kan förstås också vara att man helt enkelt inte vare sig gillar sina rötter och anser dem vara "omoderna".

Att Kristersson "svartmålade" anser jag inte. Däremot ville han förstås ge bilden av att de rödgröna är "splittrade" i en del frågor, vilket, enligt Kristersson, inte Tidöpartierna minsann är (sic!).

Att Amanda så hårt vill betona att Miljöpartiet är enigt med alla andra partier i säkerhetspolitiska frågor väcker en del funderingar hos en grön dinosaurie. Förmodligen är jag dock "omodern". Men det får jag ta.

ENIGHET ÄR INGET SJÄLVÄNDAMÅL I EN DEMOKRATI

Om Miljöpartiet är enigt med de övriga så innebär det i så fall att partiet anser det helt ok att USA getts rätten att upprätta 17 militärbaser i Sverige. Det vill säga står bakom DCA-avtalet som av socialdemokraternas försvarspolitiska talesperson Peter Hultqvist beskrivits som oerhört centralt, viktigt och fredsfrämjande. Själv anser jag det vore hedervärt, ur grönt perspektiv, att vilja avveckla detta avtal. Tanken att Trump ska utnyttja det är förfärlig.

Tidöpartierna och socialdemokraterna anser att kärnvapen inte uttryckligen ska förbjudas i Sverige och anser dessutom att Sverige skall vara ett av de länder som inte skriver på FN-resolutionen om förbud av kärnvapen. Jag hoppas att Miljöpartiet inte är enig med vare sig Kristersson eller Magdalena Andersson i denna djupt säkerhetspolitiska fråga.

En av de mest häpnadsväckande beslut som tagits av socialdemokraterna och Tidöpartierna är inbäddat i det som kallas säkerhetspolitik: den så kallade "utrikesspionerilagen".  Denna innebär att den journalist/ansvarig utgivare som avslöjar ett brott, som någon i ett land eller organisation vi samarbetar med begått, kan dömas till fyra års fängelse om det anses störa våra militära eller diplomatiska förbindelser. Detta leder till självcensur.

Amanda skriver i sitt inlägg i sociala medier: "Ulf, är det verkligen så du vill inleda den här valrörelsen - med lögner och vilseledning? Du vet lika väl som jag att vi har en bred samsyn i försvars- och säkerhetspolitiken". Amanda påpekar att Miljöpartiet "står bakom de senaste årens historiska satsningar på såväl det militära som det civila försvaret" samt inte driver att Sverige ska lämna Nato. 

Det är säkert så att Miljöpartiet varit positiva till mer resurser till civilförsvaret, enligt den modell och procentandel som Nato stipulerat. I detta ingår en hel del infrastruktur för att understödja den militära delen. Amanda beskriver ett "robust totalförsvar" och ställer frågan: "Men knappast är det detta Kristersson avser när han talar om vår försvarspolitik som den rakt motsatta".

SJÄLVCENSUR OCH TYSTNADSKULTUR STRYPER DEN LIBERALA SAMHÄLLSORDNINGENS GRUNDER. 

En del bra där, tycker även en omodern typ som jag. Men att inte värna rågången till de andra är, enligt den omoderna synen, helt förkastligt. Att lalla med är att legitimera en krigsretorisk upprustningsspiral och - vilket nog är det värsta ur den liberala samhällsmodellens perspektiv - medverka till att samtalet om krig och fred förs i en allt snävare tunnel i vars ände ljuset kan bestå av en stor jävla kärnvapenexplosion. På vägen dit får vi självcensur och tystnadskultur. 

Exempel på det sistnämnda är att den bok som ett tjugotal forskare - de flesta från Försvarshögskolan - skrivit om Sverige väg till Nato inte recenserats i någon enda stor tidning eller ens public service. Skälet för det? Jo, boken (Är Sverige säkert nu?) utgör i snart sagt varje avsnitt en djup kritik av hur Natodebatten såg ut, hur undermåligt beslutsunderlaget varit, hur ytligt säkerhetspolitiken analyserats och hur fulretorik använts. Samt hur uselt medierna hanterat allt detta. 

Boken är något av en bomb (ursäkta uttrycket). I den borde det vara självklart, tycker jag, för gröna språkrör att finna massor med goda argument för att värna rågången till de andra i den säkerhetspolitiska debatten. Och samtidigt ta ansvar för det offentliga samtalet. 

Dessvärre vet jag att recensioner skrivits, som redogjort för innehållet, men inte blivit publicerade. När jag träffade redaktören för boken (professor Linus Hagström) på ett demokratiseminarium för en tid sedan kunde han med en suck meddelade att den enda som fått in recension av boken var jag, i två små tidningar... 

Så ser tystnadskultur och självcensur ut. Kanske allt bottnar i det som hände under Folk och Försvar i Sälen år 2017. Då inleddes strategin "tysta kritiker" genom att den rödgröna regeringens försvarsminister Peter Hultqvist meddelade att de som inte delade hans uppfattning är sådana som uppskattade split och splittring i försvars- och säkerhetsdebatten – antagonister som i så fall har sin bas någon annanstans än i Sverige. Mellan raderna anklagade han kritiker för att vara putinister. Därmed blev det mer än pyspunka på det offentliga samtalet. För vem vill utmålas som putinist?

 

Apropå Hultqvist: denne rödgröna regerings försvarsminister undanhöll att det var en boj, sjösatt av SMHI, som utgjorde den ”bekräftade ubåten” som sades befinna sig på svenskt vatten i oktober 2014. Efter fem år (!) avslöjas detta av Svenska Dagbladet. Såväl Försvarsmakten som regeringen – läs försvarsminister Peter Hultqvist – underlät att meddela vad de visste när det begav sig. Sanningen hade ju krånglat till den krigsretorik som sjösatts några år tidigare. En krigsretorik som syftar till ökat stöd för närmande till Nato.

Således: Är det bra, eller inte alls bra, för ett grönt parti att vävas in i de andra partiernas syn på säkerhetspolitik, att inte värna att rågångar? Är det omodernt att tänka som vi gjorde när vi bildade partiet? Kanske det. Eller inte alls.