.png)
Ronja och Rakel var våra får. Som jag på sena
vinterkvällar - när jag kommit hem efter politiska förhandlingar och
annat sattyg - gick in till. Kände att stress, ilska och annat bara rann
av.
Rakel och Ronja låg ofta och idisslade i sitt lilla hus, reste sig när jag kom in, buffade med sina nosar, hälsade välkomnande.
Dom struntade i Carl Bildt, Göran Persson och talmän.
Dom buffade som ett "välkommet tillbaka till verkligheten och det riktiga livet". Efter detta kunde jag, med avrunnen frustration över politik och politiker, glad i hågen knalla in till hustru och barn.
Efter det är MP åkt ur riksdagen 1991, efter bara en mandatperiod, blev jag ombedd att komma tillbaka som språkrör. Vilket jag gjorde. Vi kom in nästa val (1994) igen. Som första parti som återkommit. 1998 blev det budgetsamarbete med sossarna och vänstern. Sett med facit i handen var det oerhört framgångsrikt.
Så framgångsrikt att Göran Persson, som var statsminister, fick motta det norska Sofie-priset för den goda miljöpolitik som bedrevs. Bland annat för grön skatteväxling och rejält högt stöd till skydd av biologiskt värdefull skog.
MP drev igenom alltihop genom budgetsamarbetet. Men det visste ju inte de norske. Och Persson valde att vara tyst om den saken. En check på hundratusen dollar fick han. Det skrevs i Expressen att han tog pengarna själv. Kanske köpte han kossor för pengarna. En rejäl mjölkko kan man få för 25 000 kronor. Så en miljon räckte till 40 stycken.
Hemma gick Ronja och Rakel ovetande om detta. Däremot såg de till att våra barn fick växa upp med lamm varje sommar och därmed bli en del av det verkliga livet, det där livet från vars utsiktsplats politiken ofta ter sig så märklig.
Det hände dessvärre att jag - sent hemkommen efter en extra hård vecka - även gick in i vedboden, tog första bästa tjocka klabb, la upp på vedkubben, lyften klyvyxan och högg under det glada utropet: "Jävla Göran!"
Sekelskiftet tillbringade familjen löjligt nog på Kungliga Slottet - när klockan slog sina tolv slag skålades för framtiden. Familjerådet kom fram till att det kunde vara ett minne så gott som något. Det var det... Vi stod och tittade ut mot folkhavet som samlats nedanför Slottet då klockan slog tolv. Bredvid oss stod några slynglar med champagneglas i händerna och beskrev de där som samlats nedanför med ordet "pöbel".
Längre än så hade vi inte kommit. Var det något jag ogillade under åren som politiker var det möten med den "fina värld" där såväl snorungar som formellt vuxna gick med näsan i vädret och föraktade den verkliga världens människor.
Ofta hade de uppnästa ärvt en förmögenhet. Ofta ansåg de att "arbetslinjen" skulle gälla det arbetande folket, medan de själva inte arbetade utan istället lät "sitt kapital arbeta". Tomma på bildning var de dessutom förfärande ofta.
Några månader efter sekelskiftet avgick jag som språkrör efter 11 år sammanlagt. Besöket i politikens innersta cirklar var över.
Rakel och Ronja låg ofta och idisslade i sitt lilla hus, reste sig när jag kom in, buffade med sina nosar, hälsade välkomnande.
Dom struntade i Carl Bildt, Göran Persson och talmän.
Dom buffade som ett "välkommet tillbaka till verkligheten och det riktiga livet". Efter detta kunde jag, med avrunnen frustration över politik och politiker, glad i hågen knalla in till hustru och barn.
Efter det är MP åkt ur riksdagen 1991, efter bara en mandatperiod, blev jag ombedd att komma tillbaka som språkrör. Vilket jag gjorde. Vi kom in nästa val (1994) igen. Som första parti som återkommit. 1998 blev det budgetsamarbete med sossarna och vänstern. Sett med facit i handen var det oerhört framgångsrikt.
Så framgångsrikt att Göran Persson, som var statsminister, fick motta det norska Sofie-priset för den goda miljöpolitik som bedrevs. Bland annat för grön skatteväxling och rejält högt stöd till skydd av biologiskt värdefull skog.
MP drev igenom alltihop genom budgetsamarbetet. Men det visste ju inte de norske. Och Persson valde att vara tyst om den saken. En check på hundratusen dollar fick han. Det skrevs i Expressen att han tog pengarna själv. Kanske köpte han kossor för pengarna. En rejäl mjölkko kan man få för 25 000 kronor. Så en miljon räckte till 40 stycken.
Hemma gick Ronja och Rakel ovetande om detta. Däremot såg de till att våra barn fick växa upp med lamm varje sommar och därmed bli en del av det verkliga livet, det där livet från vars utsiktsplats politiken ofta ter sig så märklig.
Det hände dessvärre att jag - sent hemkommen efter en extra hård vecka - även gick in i vedboden, tog första bästa tjocka klabb, la upp på vedkubben, lyften klyvyxan och högg under det glada utropet: "Jävla Göran!"
Sekelskiftet tillbringade familjen löjligt nog på Kungliga Slottet - när klockan slog sina tolv slag skålades för framtiden. Familjerådet kom fram till att det kunde vara ett minne så gott som något. Det var det... Vi stod och tittade ut mot folkhavet som samlats nedanför Slottet då klockan slog tolv. Bredvid oss stod några slynglar med champagneglas i händerna och beskrev de där som samlats nedanför med ordet "pöbel".
Längre än så hade vi inte kommit. Var det något jag ogillade under åren som politiker var det möten med den "fina värld" där såväl snorungar som formellt vuxna gick med näsan i vädret och föraktade den verkliga världens människor.
Ofta hade de uppnästa ärvt en förmögenhet. Ofta ansåg de att "arbetslinjen" skulle gälla det arbetande folket, medan de själva inte arbetade utan istället lät "sitt kapital arbeta". Tomma på bildning var de dessutom förfärande ofta.
Några månader efter sekelskiftet avgick jag som språkrör efter 11 år sammanlagt. Besöket i politikens innersta cirklar var över.
Glad att jag kom ur alltihop med
livet och mina värderingar i behåll.
Dessutom blev jag evig hedersmedlem i Grön Ungdom. Det hjälpte inte, jag är 76 år likt förbannat. Utan får. Men med frustration över den politik som förs.
