Hade planerat att dra till Norrköping för att se Djurgården ta tre nya välbehövliga poäng i fotbollsallsvenskan. Men lusten rann av. Transferfönstret, flöden ut och in i truppen, rykten om att till och med Priske kan säljas om någon kan pröjsa svindlande summor.
Tack och lov tycks DIF vägra sälja vår japanske vänsterback Keita Kosugi som är en fröjd att se på plan, liten, snabb, tekniskt skicklig järnkamin av bästa sort. Men snart är han väl ett minne blott. Sörjd och saknad, efterlämnande 100 miljoner på kontot som ska nyttjas för nya köp.
Fotbollen som sådan har bisarra inslag. Spelare som köps för två miljarder, brutna kontrakt, egon som saknar klubbhjärta, som allt mer vill och ska fungera som saker som köps och säljs. Likt förbannat slår hjärtat för de blårandiga. Nostalgi? Möjligen.
Mest märkligt är kanske att socialister jag känner älskar klubbar som ägs av groteskt rika riskkapitalister. I Sverige är det krav på att klubben själv ska vara majoritetsägare. Medlemsägd. Vackert. Till kostnad att Allsvenskan till ganska stor del utgör ett flöde av spelare på väg uppåt eller nedåt i näringskedjan, som är på väg till de stora pengarna eller på väg ner från dem. Den som lyckats riktigt bra försvinner fort till fetare jaktmarker. Mitt under säsong.
Stannar hemma och glor på stor skärm, så kallad tv.
 |
| Priske sägs vara med i truppen till Norrköping, trots allt, till skillad från mig... och Gulliksen och Tokmac. |
