Morgonens simtur avnjuten. Minns hur det började, det där med simning. Det var vid Holmens badplats, i Norrby. Sjön var Drevviken. Minns de stora fötterna som tillhörde den bistre simläraren som alla var rädda för.
Minns också en sen kväll när jag tillsammans med lekkompisen Bo traskade iväg till Holmen och jag för första gången simmade tjugofem meter mellan två flytbryggor. Månen lyste. Vattnet bar. Som det aldrig gjorde när de där stora fötterna stod på bryggkanten.
Följt mig har också den magiska känslan av att vara ute på djupt vatten. Det var nog den där kvällen, då månen sken, som jag fick lusten för att simma på djupt vatten.
Det blev en vana, och ibland blev det väldigt långt och rent av dumdristigt. Det finns de som undrat om jag varit riktigt klok när jag dragit iväg rakt ut till sjöss eller havs.
Samma undring har jag själv också haft när hemvägen synts oändlig. Inte minst gällde det en långsimning på Capri, när farsan hade en av sina två semestrar han unnade sig. Rakt ut simmade jag, långt dessutom, bort mot Faraglioni-klipporna.
På hemvägen började jag, när tröttheten föll på, fundera på om det fanns hajar i vattnet. Och om det vore värst att drunkna av utmattning eller att bli uppäten. Minns inte vad jag kom fram till.
En av de mer bisarra simningarna skedde dock i Hjälmaren. Båtmotorn hade kapsejsat, så det var bara att simma med båten på släp. Det skulle surgubben med de stora fötterna på bryggan vid Holmens badplats veta...
Bilden från Hjälmaren, mitten på 70-talet. (Fotografen fyller 76 idag, grattis!)
