Frågan om sänkt arbetstid diskuteras. Regeringen tycks avsky idén. Sossarnas partiledning vill inte lagstifta. Sänkt arbetstid är ett sorts hot mot den heliga "arbetslinjen".
.png)
Lite historia: För att stärka begreppet "arbetslinje" skapades under Reinfeldt-regeringen nytt innehåll i ordet "utanförskap".
De som inte befanns sig på arbetsmarknaden utan var beroende av trygghetssystemen levde i utanförskap.
I ett slag förvandlades innebörden från att ha omfattat illa åtgångna individer som sitter på parkbänken med en flaska Renat som sällskap till att gälla den som blir av med jobbet när banken rationaliserar. Eller den som drabbas av långtgående cancer.
Syftet med begreppsförvandlingen var att skapa ångest kring att inte leva sitt liv i enlighet med den heliga normen. Skuld skulle läggas på den som drabbats så illa att hon eller han inte orkar leva upp till normen om heltids lönearbete.
För att inte tala om hur uselt den som valt ett annat liv alldeles frivilligt – till exempel genom att vara hemma flera år med sina barn eller ta »överdrivet ansvar« för sin illa drabbade partner – borde känna sig.
När skuld läggs på illa drabbade människor är det oanständigt. Det finns en hel drös oanständiga politiker iklädda allehanda ideologiska färger. Så blir det när Arbetslinjen är överideologi.
När en sådan styr är barn olönsamma. De besvärliga, snoriga, de som behöver mest tid och kärlek, är mest olönsamma. I vart fall om föräldrarna tar föräldraskapet på större allvar än lönearbetet.
Du, bäste medborgare, måste begripa att lönsamhet uppnås när du arbetar så du kan konsumera, så vi kan producera mer så att vi kan arbeta mer, så vi kan konsumera mer. Du må finna dig i att du är reducerad till en produktions- och konsumtionsfaktor.
Du ska förstå att fri tid – särskilt sådan som är en del av vardagen – egentligen inte har med välfärd att göra. I vart fall inte om du under din fria tid väljer bort Ullared för en bok i ekens skugga, en tur på sjön i kajaken som fortfarande funkar efter 40 års idogt paddlande – eller helt enkelt vandrar i skogen med dina barnbarn för att visa hur skägglav och lodjursspillning ser ut.
Eller bakar bullar därhemma.
Sådant ofog, att baka bullar hemma, är en form av skattesmitning menade socialdemokraten Anna Hedborg när hon tänkte högt vid ett tillfälle 1982.
Jo, hon bad om ursäkt efter det att hennes tanke kom ut i DN, men »tänker man inte på vad man säger, så säger man vad man tänker«. Och det där var nog inget vanligt provprat, det var förmodligen en hjärna som med åren blivit marinerad i arbetslinjens och tillväxtens logik som sammanfattade sina ideologiska slutsatser.
Men visst: Anna Hedborg satte fingret på något viktigt när hon tänkte högt. Om någon annan tar sin formella arbetstid för att baka bullar blir bullarna beskattade. För det är arbetstid som beskattas mest.
Ska vi ha kvar ett välfärdssamhälle behöver stat, kommun och regioner inkomster för att finansiera skola, vård, omsorg. Och inkomsterna kommer till helt övervägande del från skatt på arbete, skatt på arbetstid.
Ur det perspektivet blir det nödvändigt att vi »skapar arbete« hur mycket vi än rationaliserar, automatiserar, effektiviserar. Men bara ur just det perspektivet. Det vill säga om det är skatt på arbetstid som skall finansiera det vi ser som omistliga värden i en utvecklad demokrati.
Men det finns andra perspektiv som är mer relevanta i det tidevarv där vi nu lever. Nu när samhällsevolutionen tagit oss ända hit. Det gamla perspektivet är inte bara gammalt, det är föråldrat.
Om jag har ett företag som tillverkar solpaneler eller geléhallon med hjälp av hundra anställda så är det företaget en del av samhället. Det bidrar till att hundra människors arbetsinkomst kan beskattas. Dels med inkomstskatt som ger kommunerna pengar till skola, vård och omsorg. Dels med arbetsgivaravgifter som finansierar våra gemensamma socialförsäkringar – ålderspension, sjukförsäkring, föräldraförsäkring, arbetslöshetsförsäkring.
Den dag jag ersätter de anställda med robotar – med mjukvara av mer eller mindre intelligent art, typ AI – så hamnar företaget i utanförskap. Det bidrar inte som tidigare med skatt och avgifter till allt det goda som vi anser tillhör ett anständigt välfärdssamhälle. Där kan vi tala om verkligt utanförskap.
När det som beskattas mest – det vill säga direkt arbete – blir en allt mindre del av den totala »ekonomin« rämnar det vi lärt känna som ett gott samhälle.
Vill vi behålla social anständighet i samhället måste därför företag bidra oavsett om dess tillverkning eller tjänster sker med hjälp av människor, robotar, hybrider, artificiell intelligens eller något annat. Kalla det vad du vill.
Vi behöver en skattereform som medför att produktionen, eller omsättningen, i sig beskattas. Oavsett om det är människan eller något annat som står för den.
Detta känns säkert obehagligt för både höger och vänster.
För HÖGERN därför att företag med få anställda och stor omsättning ger större möjlighet för ägarna att ta för sig i form av kapitalinkomster. Vars skärvor de, retoriskt, hävdar skall droppa ner till de många. Så sker inte i någon vidare skala. Det är därför ojämlikheten ökat snabbt i Sverige.
Från 1950 till 1980 minskade klyftorna, därefter har de ökat vilket främst beror på att skatten på avkastning av insatt kapital är så mycket lägre än skatten på arbete.
De flesta liberaler ser inte några problem med att den som redan är rik så lätt kan bli allt rikare. De anser det vara något av naturen givet att kapitalskatterna är lägre än skatt på arbetsinkomst. De blundar för, eller är rent av ointresserade av, att ekonomiska klyftor bär på såväl demokratiska som socialt och ekologiskt betingade problem.
För VÄNSTERN är det också obehagligt, eftersom vänstern av historiska skäl älskar skatt på arbete. Det är ideologiskt förståeligt eftersom skatt och avgifter på arbete höjer arbetets värde. Kan man sedan kalla en del av detta för »arbetsgivaravgifter« och därmed tro att man pungslår den elake arbetsgivaren så känns det förstås ännu bättre (fast det egentligen är en del av löneutrymmet som avsätts till arbetsgivaravgifterna).
För de gröna borde det vara en enklare fråga. Redan på 1980-talet drev Miljöpartiet krav på grön skatteväxling (sänkt skatt på arbete och höjd på energi och utsläpp). Denna skulle i takt med att energieffektiviteten ökar och miljöbelastningen minskar övergå till någon form av skatt på »produktionen« i sig.
Allt för att inte tappa möjligheten att värna ett gott samhälle där begrepp som rättfärdighet och solidaritet existerar också i verkligheten.
För att komma ur knipan vi hamnar i när direkt arbete blir en allt mindre del av den totala »ekonomin« (mätt som bruttonationalprodukt, BNP) måste vi alltså, oavsett om vi gillar det eller inte, bredda skattebasen, det vill säga det vi beskattar.
Ska företagen inte hamna i utanförskap måste »produktionen« eller omsättningen beskattas.
Svårare än så är det inte. Inte enklare heller.
Men, visst, det måste till ett visst politiskt mod för att börja prata om en skatterevolution som fullständigt bryter mot det vi vant oss vid.
Detaljfrågor om hur det skall gå till skulle oroa många politiker. Det försmädliga leendet från Mats Knutson och andra journalister – som blir följden av att svar kan bli diffusa, prövande, osäkra – kan kännas smärtsamt.
Men berätta då hur i all sin dar vi skall kunna upprätthålla ett civiliserat samhälle utan att låta företag betala för sig!
Det är inte rimligt att det främst är mänskligt arbete som skall finansiera skola, vård, omsorg, pensioner, föräldraförsäkring, sjukförsäkring.
Det är inte rimligt att vi hela tiden måste »skapa mer arbete« för att finansiera allt detta när samtidigt nästan alla investeringar går ut på att rationalisera bort människan, effektivisera, automatisera, robotisera.
Det är inte rimligt att artificiell intelligens, som kommer att ersätta så mycket av det människor gör, skall bli ett hot mot det vi kallar välfärdssamhälle genom att införandet helt sonika reducerar skattebasen när den ersätter mänsklig arbetstid.
Därför måste vi mer likvärdigt beskatta det som kallas produktion, oavsett om det är människor eller något annat som står för den. En rimlig balans måste råda, inte den ensidighet som råder idag.
Förändrar vi inte skattesystemet kommer vi att stegvis närma oss det som kallas nattväktarstat. Det vill säga en stat där bara militär, polis och rättsväsende betalas av det gemensamma. Ett ohyggligt samhälle där den illa drabbade kommer att fara än mer illa, medan den som tjänar pengar på robotens arbete eller lever på lågt beskattade arv och förmögenheter har möjlighet att köpa sig relevant trygghet, sjukvård och omsorg.
Det finns förvisso krafter som vill att vi styr mot nattväktarstaten, som anser att skatt är stöld och som anser att frivillig välgörenhet, familj eller klan bör duga.
Det var inte bara Anders Borg och Fredrik Reinfeldt som i ungdomligt oförstånd vädrade sina positiva känslor för en sådan utveckling. Fortsätter vi att låta arbete utgöra den stora skattebasen lär de som gillar en sådan utveckling – oavsett om de anser att ansvaret skall ligga på den arvstinna familjen eller klanen – bli nöjda. Och det vi ännu uppfattar som demokrati bli allt mer urvattnat.
Hela idén med ett gott samhälle riskerar att gå förlorad.
(Texten är hämtat från min bok VAD SKA VI HA SAMHÄLLET TILL?)
