Solen skiner och jag har fått några mejl med anledning av gårdagens drapa om S-kongressen och beslutet att inte lagstifta om sänkt arbetstid. Mejlen har handlat om arbetslinjen. Hur kom det sig att den blev svensk överideologi?
Vi får gå tillbaka till 1914...
Det hade varit en varm sommar, en av de varmaste på 1900-talet. I Härnösand hade man uppmätt 32,4 grader. Visserligen hade Europas stormakter kors och tvärs förklarat krig mot varandra, men solen sken i Sverige och strandlivet kändes trots allt gott. Året var alltså 1914.
Det hade varit nyval till riksdagens andra kammare. Sverige hade två kammare på den tiden. Rösträtt till andra kammaren hade män över 24 år som gjort militärtjänst, betalt sina skulder och inte var i behov av fattigunderstöd. Män som arbetade.
250 000 män fick inte rösta. De behandlades som kvinnor.
Högern hade gått bra i valet. Socialdemokraterna också. Båda partierna hade tagit röster från liberalerna som fick lämna ifrån sig posten som statsminister.
En konservativ ämbetsmannaregering tillsattes eftersom kung Gustav V ansåg att så skulle ske. Det var ju ofred. Hur skulle det gå med kriget nere i Europa? Hade Sverige något försvar? Skulle Sverige få exportera varor? Hur skulle det gå med jobben? Väntar massarbetslöshet runt hörnet?
Regeringen beslutar bilda Statens Arbetslöshetskommission. Och denna lanserade begreppet arbetslinje. Principen var, enkelt uttryckt: Ingen jäkel bör egentligen få ekonomiskt stöd utan att sättas i arbete.
Nu gick det inte så illa som man trodde under kriget. Ja, människor dog visserligen. Mer än 9 miljoner för att vara noga. Men Sverige exporterade och stod i. Så arbetslösheten förblev måttlig. Men efter kriget smällde det till.
I registren över arbetslösa kunde den då valde statsministern Hjalmar Branting (S) läsa att det fanns 163 200 män som stod utan vanligt arbete. Då skapades nödhjälpsarbeten, eller som de kom att kallas: AK-arbeten.
AK som i ArbetslöshetsKommissionen.
ARBETE ÄR FOSTRANDE
AK-arbetare skulle känna sig som lägre stående. Lönen sattes till sjuttio procent av vad en grovarbetare kunde räkna med. Lägre än den inkomst en statare kunde slita ihop. Sveriges statsminister ansåg detta vara en lämplig nivå så socialdemokrat han var. Eller om det var därför.
Man – det var bara män – dikade åkrar och byggde vägar. Under åren 1921 till 1934 blev det 716,4 mil för att vara exakt. Under långa perioder arbetade de långt från sina hem. Med spadar och skottkärror. Hellre många i arbete än ny teknik, om den nu funnits tillgänglig. Arbetet var nämligen en social fråga. Att människor arbetade var ett mål i sig. De disciplinerades om inte annat.
I England hade tanken om basinkomst väckts. Till för den late, lär de lutherska, eller snarare de kalvinska, tänkarna i Sverige utropat. Och de dominerade – i vart fall mer än i England. För medan britterna valde en obligatorisk statlig arbetslöshetsförsäkring och ett behovsprövat arbetslöshetsunderstöd satsade svenska politiker på just arbetslinjen.
Man ansåg det inte bara vara en försörjningsprincip utan en socialpolitisk åtgärd. Arbete fostrade en god folkstam.
KOLONILAND? USCH DÅ!
Den tanken stöddes av den tidens arbetsgivarorganisation, Svensk Verkstadsförening. Arbetsgivarna var nämligen allvarligt bekymrade över underklassens förmåga att hantera sin tid utanför arbetet. Den 15 december 1920 skickade man därför en skrivelse till riksdagen med anledning av att denna lagstiftat om 48-timmarsvecka för vissa grupper.
Man skrev att det bland »de yngre elementen av arbetarna icke kunnat förmärkas större intresse än förut för vare sig studier eller nyttigt arbete, snarare mindre«.
Och de äldre var inte bättre de, ty »dessa i stor utsträckning söka utnyttja sin lediga tid för arbete i koloniland och dylikt«, vilket gav lite i »jämförelse med vad vederbörande arbetare skulle kunna prestera, om han fick arbeta motsvarande tid längre på sin plats i verkstaden.«
Folket skulle vara på plats, ja, åtminstone den del som inte levde på inkomster av kapital.
VÄLFÄRDSLANDET
I takt med att välfärdslandet Sverige utvecklades skapades under kommande decennier trygghetssystem som byggde på arbetslinjen. Arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, föräldraförsäkring.
Ersättningar baserades på det lönearbete man förväntades ha. Stat, fack och arbetsgivare ansåg det vara den goda ordningen. Först ett arbete, sedan viss trygghet. Och det är klart, de flesta hade lönearbete.
Arbetslösheten låg i flera årtionden på några få procent. Tre procent uppfattades som massarbetslöshet. I Sverige arbetade vi. Om det gick åt pipan devalverade vi kronan så pass att svenska varor blev så billiga att jobben inom exportindustrin kunde upprätthållas.
TRYGGAR RÄTTEN TILL ARBETE, INTE TILL FÖRSÖRJNING
Självbilden fick sig en knäck när de svenska varven började gå knackigt på sjuttiotalet. Tio procent av världens större båtar hade byggts i Sverige. Plötsligt byggdes inga alls. Så fortsatte det.
Jobben försvann. Arbetslösheten ökade. Plötsligt var 7–8 procent vardagsmat. Men alla skulle jagas ut för att söka jobb som inte fanns. Vi hade ju i Sverige mutat in begreppet arbetslinje.
Man kunde förresten luta sig mot svensk grundlag, regeringsformens andra paragraf, där det slås fast att det skall åligga det allmänna att »trygga rätten till arbete«. Inte till försörjning, utan till arbete.
PISKAS TILL ARBETE...
1996 levererade den socialdemokratiska regeringen en proposition till riksdagen på temat »det är viktigt att stärka arbetslinjen«. Partiell arbetsförmåga skulle tas tillvara. Sjukskrivna skulle piskas för att söka arbete som inte fanns. Det handlar om uppfostran.
Alla kan fan i mig lönearbeta. Orkar man inte heltid, så kan man säkert piska fram disciplinering åtminstone några timmar. Det spelar ingen roll om arbetet ger mervärde eller om det kostar att skapa arbetet. Arbetet är en social faktor, viktigare än bostad och hälsa. Tycktes det.
Försäkringskassan drevs dithän att de gav ut en skrift som fick namnet "Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven?" Svaret blev nej. Något kan nästan alla göra, var budskapet.
Med något menas någon form av lönearbete. Ett liv i den civila sektorn räknas inte som något. Den som inte har arbete – sjuk eller inte – får veta att hen lever i utanförskap. Hur mycket hen än betyder för sina barn, sina grannar, idrottsklubben eller kyrkans mötesplats för nyanlända.
Begreppet utanförskap för den som inte lönearbetar myntades av det nya arbetarpartiets dåvarande chefsideolog, moderaten Per Schlingmann.
ARBETSLINJEN SOM BEGREPP
Arbetslinjens begrepp har fladdrat genom årtiondena: utanförskap, ge människor sysselsättning, sätta människor i åtgärder, låta människor komma i arbete, skapa sysselsättning, skapa arbete… Som om människor behövde tvångssysselsättas, som om människor var saker, som om fri tid var ett hot mot hälsa, förstånd och samhällets grundvalar.
»Det är arbetslinjen som skall säkra välfärd och trygghetssystem«, sammanfattade Schlingmann det politiska läget sensommaren 2012.»
Att införa tillfälliga arbetstillstånd för invandrare kan försvaga arbetslinjen«, meddelade Stefan Löfven när borgerliga partier ville införa sådana. Det nya arbetarpartiets och det gamla arbetarpartiets visioner hade vävts samman under ett århundrade till en gemensam trosbekännelse som står över gamla formella ideologier.
Det är där vi står idag. Står och stampar. På samma ideologiska fläck.
Arbetslinjen är således inte ny. Men få har talat så euforiskt, nästan i religiös hänryckning, om arbetslinjen som moderatledaren Fredrik Reinfeldt gjorde 2014 – nästan på dagen hundra år efter det att begreppet införts under första världskriget.
Ingen annan har lyckats få 2 802 deltagare på en moderatstämma att »hoppa på tre för arbetslinjen«, medan ledaren likt en pastor utropar: »Känner ni kraften??? Nu hoppar hela Trollhättan! Nu hoppar hela Luleå!! Nu hoppar hela Oskarshamn!!! Vi tror på den, vi tror på arbetskraften!«
Fredrik Reinfeldt förlorade valet. Han ersattes av Stefan Löfven, socialdemokrat, som lanserade en app att vakna till, en väckarklocka med partiledaren som ringsignal.
Partiledarens stämma ljuder som ur en megafon:
»Lystring! Dags att kliva upp. Kom ihåg: Framtiden byggs inte av snoozare.« Det fanns de som skakade på huvudet och trodde att det var sabotage, en drift med socialdemokratin, en elak hackare som jävlats på partiets hemsida. Det var det inte. Det var arbetslinjen. Hundraåringen som inte försvunnit.
(Texten är utdrag ur min bok VAD SKA VI HA SAMHÄLLET TILL?)
.png)
