DN:s lördagsbilaga domineras av Märta Stenevi och den bok hon gett ut. Har inte läst boken, men en del recensioner. Så här inleds DN-artikeln:
"Märta Stenevi står mitt i middagssalen, all dolled up, men ingen vinkar henne till sig. Ett åtlöje i kort Acneklänning. Hon söker med blicken över det stora rummet, vinglar på stilettklackarna, jagad av att alla ser hur bortkommen hon är.
Det är i alla fall så Märta Stenevi minns middagen som avslutade Miljöpartiets kongress i Örebro i november 2023. Hon hade ingenstans att sitta.
– Jag var så isolerad i partiet. Det var så förödmjukande att det inte fanns en plats till mig."
Slut citat. Hon hade kanske förväntat sig ett honnörsbord för ledande personer. Det är ju regel inom såväl näringslivet som de andra partierna.
Kongresser ska inte vara partiledningens utan medlemmarnas. Skulle det finnas honnörsord så var det för gräsrötter som gjort fantastiska insatser helt ideellt, inte för språkrör.
Så var det meningen. Och jag tycker det är alldeles riktigt. Vi var ett antipartiparti. Ett begrepp jag älskade och som myntades av en av mina politiska förebilder: de tyska grönas Petra Kelly.
Märta Stenevi gjorde kometkarriär i partiet. Det gick ohyggligt fort, från ingenstans till språkrör på några få år. Känner man partiet då? Är det schysst att välja språkrör med så liten erfarenhet av partiarbete?
Märta Stenevi klargjorde inför valet av språkrör att hon hade erfarenhet av chefskap inom näringslivet och att både hon, och hennes tillskyndare, ansåg detta vara en tillgång. Vilket det definitivt inte är.
Ett grönt parti är något helt annat även om mycket under Maria Wetterstrands och Peter Erikssons era förändrades.
Så vitt jag förstått är Stensvis bok - jag har aldrig träffat Stenevi - till stor del en försvarsskrift och anklagelseskrift.
En sorts självterapi kanske. Ska man klara uppdrag måste man trots allt ha viss självdistans och inse sin egen begränsning och sina egna svagheter.
Intrycket är att Märta inte haft det inför att blivit språkrör, men jag kan förstås ha fel, jag känner henne inte alls. Boken är ett angrepp på partiet.
Dessutom var det ju inte Stenevis "fel" att hon blev språkrör, hon blev vald trots ringa partierfarenhet. Hon var den hon var och det kanske inte funkade som "ledare" i ett grönt parti. Att det läckte ut snack om "toxiskt ledarskap" från kansli är förstås eländigt, så gör man inte om man är schysst, då tar man tjuren vid hornen, även om det inte är en tjur, och pratar internt.
Jag blev förresten omedelbart efter det att jag slutat som språkrör erbjuden, mot rejäl förskottsbetalning, att skriva bittra memoarer för ett förlag om jag hade lust att kasta skit på Miljöpartiet. Det hade jag verkligen inte. Jag var språkrör så länge man fick vara och avtackades på ett fantastiskt och rörande sätt på kongressen 2000. Märtas bok är dock utgiven av ett seriöst förlag.
I DN-artikeln finns ett gammal citat från min tid.
”Detta måste vara det enda parti där framgång är fult och där man skall känna illamående oavsett om det går bra eller dåligt”, skrev Birger Schlaug i ett brev till medlemmarna, när han drabbats av interndemokratins bannbulla."
Nja, det var inte inte interndemokratins bannbulla alls, det var kritik av att jag återkommande fick kritik från ett antal riksdagsledamöter för att jag synts för mycket i medierna.
Jag tog, så här med facit i handen, löjligt illa vid mig, mådde dåligt och ville stiga av språkrörsuppdraget före valet 1998. Ger man allt, jobbar varje dag minst 15 timmar och dessutom lyckas i sitt uppdrag så är det skit att få kritik för att det går för bra.
Men, det ska sägas med anledning av Stenevis berättelse: Tjänstemän på kanslierna var alltid fantastiska i både peppning och, som sig bör, med kritiska synpunkter.
Kanslicheferna Kjell Dahlström och Eva Höjer var suveräna, hela gänget med Mikke, Heidi, Karin, Caroline, Maria, Stefan, My, Henrik, Janne, Håkan och nästan alla de andra som jag hade glädjen att få jobba med var kompetenta, hjälpsamma, schyssta. Jag vill ha det sagt när det nu ryktas om hur det varit under Stenevis tid.
Nog upplevde jag, med aningen insyn, att en sorts bunkermentalitet byggdes upp under några år då sådana som Carl Schlyter, Valter Mutt och Annika Lillemets trycktes ut.
Det var, som jag såg det, både olyckligt och ogrönt. Partikulturen förändrades nog.
PS! I DN-artikeln skrivs att en av mina böcker (Svarta oliver och gröna drömmar) är "full av blommiga sexskildringar och personliga historier". Om ni tänker läsa boken med anledning av "blommiga sexskildringar" så blir ni djupt besvikna.
