Bastu

Melodifestivalen. Gör sig bättre i radio än i teve. Låter bättre om man slipper scenframträdanden med pyroteknik, lösnaglar och snabba klipp, muttrar den gamle mannen (jag).

I söndagens bastu talades illa om Mello. Oss gubbar emellan. Temat "det var bättre förr" genomsyrade kommentarerna. Jag försökte med "det är nog en generationsfråga", vilket inte togs emot med större entusiasm. 

LEVANDE

"Hemma" i musikvärlden är ofta det man växte upp i. Nu är det ofta stökigt, melodierna snarstuckna och rösterna ibland sisådär. Anser en äldre gentleman (jag).

Kizel, den av våra katter som hängde med in i bastun.

Sång till inspelad musik saknar för övrigt ofta nerv. Samspelet gör musik levande. 

Mindre bra låtar försöker komma undan genom att dränkas i "scenframträdandet". Tänker på Elvis som vägrade omringas av dansare och gigantisk scenshow även när han var i Las Vegas - dög inte rösten och musiken så fick det fan i mig vara. 

Den äldre generationen fattade ingenting när rocken slog igenom. De ansåg att låtarna var stökiga, snarstuckna och rösterna ibland sisådär. Annat var det med Gnesta Kalle och Sven Olof Sandberg.

Herregud, dom fattade verkligen ingenting. 

VAD HAR JAG KVAR
Som ung var jag helt ointresserad av Melodifestivalen, men likt förbaskat har en låt fastnat i skallen och vill inte ta farväl fast den borde gjort det för länge sedan: Vad har jag kvar (när du far) med Gunnar Wiklund. 

Dessvärre var den sisådär.

Sen blev det Waterloo som fastnade, vilket jag inte gärna erkände. 

VISS BÄRING

När barnen ramlade in och blivit intresserade var det plikt att kolla, ge poäng och det var ganska kul. 

Sedan tappade barnen intresset och det var klart befriande. 

Nu gillar barnbarnen Mello, så det gäller att ha viss koll annars blir man ansedd som mossig. Vilket har sin bäring.