 |
Okänt vilket stormöte bilden är från... |
Nyss hade vi globalt stormöte om biologiska mångfald. Och nu får vi stormöte om klimatet. I Baku.
Alla dessa stormöten har ett gemensamt, egentligen: hitta på metoder för att vi inte ska behöva ändra vårt sätt att leva. Problemet är att de där metoderna innebär lösningar på delproblem medan de skapar andra delproblem på vägen mot kollaps. För att få någon sorts gott samvete kallar vi det grön omställning.
I det begreppet finns numera allt från groteskt ökat materialflöde från gruvor till hitte-på-lösningar som kan suga åt sig koldioxid men skapar andra miljöproblem.
Jag har tjatat ända sedan Parisavtalet att de där målsättningarna som man så fint satte upp inte skulle kunna uppnås på grund av att det ekonomiska systemet kräver ständigt större omsättning för att fungera.
Och stater måste öka sin BNP och i varje krona, euro, dollar, rubel eller yen som omsätts finns det såväl miljö- som klimatbelastning i större eller mindre grad. En del låtsas att tjänstesektorn är fri från sådant, men det är inte sant.
Vi tycks inte komma ur det. Eller rättare sagt: vi vill inte komma ur det. Och därför söker alla dessa stormöten på global nivå mer eller mindre trovärdiga hitte-på-lösningar.
Kort sagt: vi försöker rädda något vi pekar på genom att skada någon annat. Typexempel, vi ska lagra koldioxid i djuphavet. Istället för att minska utsläppen tillräckligt.
I havet har vi ju alltid gjort oss av med sådant vi inte vill se. Exempel för att "lösa en del av klimatfrågan" är således att lagra koldioxid i djuphavet. Tydligen också utanför Gotlands och Skånes kuster, läser jag i DN - debattartikel av Susanna Lidström och Nina Wormbs, 9 nov - vilket gått mig förbi.
Ska en sådan lösning ge reellt tillskott till koldioxidlagring så krävs förstås enorma områden som "sannolikt kommer att utgöra ett existentiellt hot mot en stor mängd arter och ekosystem".
Ja, det är klart det är så. Vi försöker lösa problem genom att skyffla dem fram och tillbaka. Idén om att odla massor med alger som får sjunka mot havsbotten - ett annat piffigt förslag - må lagra koldioxid men riskerar att kväva allt annat och därmed ställa till en massa nya problem.
Allt för att vi ska slippa ändra vårt sätt att leva.
HITTE PÅ
Vi matas från morgon till kväll med livsstilspropaganda i form av köpbudskap på temat "var inte nöjd din jävel, konsumera nytt, konsumera mer". Så håller vi igång systemet som formligen tuggar i sig planeten och därmed steg för steg också våra möjligheter att som art kunna leva goda liv i framtiden.
En del, även gröna politiker, brukar säga att näringslivet minsann går före. Skitsnack! Det är en pytteliten del av näringslivet som går före - och det sker i princip bara om vinsterna kan öka.
Stormöte efter stormöte. Många känner sig kallade att åka dit, en del inbillar sig att de ska påverka i den där bubblan som efter några dagar lever ett eget liv där framgångar mäts i att få till ett till intet förpliktigande dokument med tillräckligt många bisatser för att vi alla ska kunna smita ur och fortsätta som förr.
Min första presskonferens om klimatfrågan höll jag 1987. Snart har vi hållit på i ett halvt sekel och "tagit frågan på allvar" i takt med att vi hittat på tusen och en ursäkt för att smita undan. Hur många tusen lobbyister har bra betalt för att propagera för smitvägarna?
En av de mer fantasifulla smitvägarna lanserades av Donald Trumps idékompis Tucker Carlson häromveckan: får vi kvinnor att sluta göra abort så kommer förmodligen inte Gud att straffa oss med orkaner. En annan smitväg är de svenska kristdemokraternas linje: om vi flyger mer så tjänar flygbolagen mer pengar och då får dom kanske lust att byta ut sin flygflotta lite snabbare... Och?
SMITVÄGAR
En av de retoriska smitvägar som olika intressegrupper och regeringar - och till råga på allt en del gröna politiker - använder sig av är att peka på målsättningar långt fram i tiden, där och då skall tillförseln av koldioxid vara noll.
Den svenska regeringen ökar utsläppen medvetet och pekar på det där målet långt bort när dagens politiker blivit generaldirektörer, landshövdingar eller lobbyister. Men det är den totala mängden utsläpp som är problemet, inte vilket år det eventuellt kan bli nollutsläpp. Men se det ska vi inte låtsas om, får då får vi så uppenbara problem med vår livslögn att vi tvingas se den hur vi än blundar.
Världen ledare - politikens, näringslivets, fackens, mediernas - vill inte se helheten. Den gör ont. Den kräver att vi helt sonika ändrar sättet att leva. Men tro det eller inte: det sättet är på intet sätt sämre än dagens sätt, tvärtom.
För som det är nu betraktas varje människa som en kugge i det ekonomiska hjulet, vi är helt enkelt reducerade till ekonomiska varelser var uppdrag det är att hålla igång det där hjulet. Men! Vi är biologiska, sociala och kulturella varelser. Det är för sådana vi bör bygga vårt samhälle. Och gör vi det så löser sig det mesta.
För att nå dit måste vi kasta av oss den ekonomistiska burka vi försetts med så vi kan se utanför den där lilla gluggen. Kalla det synvidga. Med en sådan kommer många att se hur nakna de profeter är som styr och ställer i ekonomismens yttersta dagar är.
Godmorgon! Eller om du är i Baku: god förmiddag.
