Länge leve 80-talet... Men varför det? Musikaliskt gick det mig nästan helt förbi... Vi hade bildat ett nytt parti som tog sin tid. Lena och jag träffades och blev inte bara med parti utan också med två barn. Jag blev språkrör, var på ständig turné, skrev, faxade och debatterade. För första gången på 70 år baxades ett nytt parti in i Sveriges riksdag. Mitt 80-tal var lätt kaotiskt... musiken hann inte ta fäste.
Men. Banne mig. Det mesta - och det var mycket - som finns med i föreställningen om 80-talet överraskade jag mig själv med att känna igen.
Såg premiären av föreställningen i lördags. Tänkte låta bli att gå... trött... kom just från veckans föreläsningsturné... Men piggnade till. För dom är bra på att få publik att piggna till. Mia Poppe, Niclas Strand, Johanna Widén - som för övrigt försökt lära mig att sjunga - och kapellmästaren Tomas Widén (hårdrockaren som hamnade i Sten och Stanley, det sistnämnda är förlåtet - dansband är inte min grej).
Förutom musikkavalkad levererades nostalgiska minnesbilder om allt från folkomröstningen om kärnkraft och mordet på Olof Palme till Linus på linjen och kasettbandens mysterium. Gott humör, proffsigt utan att bli pompöst, charmigt utan att bli fånigt. Biljetter finns här.
