.png)
Teater. I Linköping. Ser Östgötateaterns uppsättning av Shakespeares sällan spelade pjäs Titus Andronicus. Bredvid mig sitter två personer som hellre ägnar sig åt mobilen. De är inga ungdomar. Ser snarare ut som erfarna teaterbesökare. Att glo i mobilen är lite orättvist. Om än i viss mån förståeligt.
Skådespelet bottnar inte, det bär inte riktigt. Efter pausen är en del bänkar tomma. Det är lite orättvist det också. Men också Lena och jag ställde oss frågan om vi skulle dra i paus. Vi har gjort det på Dramaten några gånger, när skådespelareliten haft en usel dag på jobbet eller varit bakfulla eller nåt. Men en liten teater - ja, så liten är ju inte Östgötateatern i och för sig - vill vi inte genera genom att bidra till tomma bänkar. Och nyfikna är vi förstås: hur i all sin dar ska dom fixa andra delen...
Ibland blir det som händer på scenen pubertalt, lite som en gymnasieklass spelar upp. Men gudarna ska veta att regissören ställt ohyggliga krav på skådisarna.
I den vackra gammaldags teatersalongen platsade nog gamla tiders skådisar bättre, de hade lärt sig att artikulera. Iklädd hörapparat för säkerhets skull missade jag ändå ganska mycket av vad en del tycktes säga. Vilket jag inte var ensam om. Nej, jag har inte hörapparat till vardags...
Till råga på allt är Shakespeares pjäs i grunden lite marig. Och när regissören gjort den är marigare för att knyta an till allt möjligt, som egentligen är ganska fyndigt, så blir kraven på skådisarna än större. Undrar om dom trivdes på scenen egentligen.
Trots det vällovliga syftet att beskriva vår samtid som hämndens, krigens och vansinnets egen tid så är det något klanglöst i alltihop.
Vad handlar skrönan om? Jo, den framgångsrike generalen Titus blir vald till kejsare men ger bort kejsarskapet. Utifrån detta spinns en historia om mord, tortyr, våldtäkter och skräck för det främmande. Men mest handlar det om hur besatthet av hämnd slutar i... ja, ni vet det där om att öga för öga, tand för tand, gör oss alla blinda och tandlösa.(Gandhi)
När en skådis ropar ut till publiken om inte hämnd är det enda rätta ropar några ynglingar - en skolklass? - gladeligen ja... Och dom gick i fällan för hämnden på scenen blir gigantisk med tio liter teaterblod som sprutade över de döende. Den bisarra slutscenen är värd ett utropstecken, där finns alltihopa ordlöst inbakat: folkmordet i Gaza, skyttegravarna i Ukraina, krigets och hämndens vanvett.
En sak kan jag utlova: Georg Devendra Apenes kommer ni att se, och höra, mycket av. Och: Lena och jag har spontant flera gånger pratat om den där föreställningen som vi såg häromdagen. Så nåt var det nog i alla fall.
