Lägesbeskrivning av det introverta slaget.

Eländig spaning och bra systrar

Jag skriver på det som väl kan kallas memoarer. Det är dags för det. Arbetsnamnet är piffigt: Deadline. Och sen är det föreläsningar och trädgårdsarbete - dessvärre har jag fått gå lös på ett gammalt vårdträd som ruttnat inifrån. Apropå deadline... 

Jag läser böcker också. Håller på med "På spaning efter det som varit..." Av Marcel Proust. Är man rätt ute i kultursvängen så ska man gilla den, lägga pannan i djupa veck och berätta hur fantastisk den är. 

Jag lägger också pannan i djupa veck och undrar vad det är för smörja jag läser och varför en massa människor ska låtsas att de uppskattar detta gigantiska dravel... uselt flyt och delvis så introvert innehåll att det snarast krävs likmaskar för att nå in till någon sorts kärna om nu sådan finns. (Ursäkta, alla fans av boken!)

För att inte bli alltför desillusionerad avbryter jag läsandet - är nu på bok nummer fyra - för att läsa annat. Annat just nu är Jonas Hassan Khemiris bok Systrarna. Han skriver bra. Startsträckan är lång och undringarna många om varför detta skrivs överhuvudtaget. Men så händer nåt.

Och dessutom: författaren lyckas elegant skriva groteskt långa meningar som med bisatser och komman och viss rapp elegans gör att den stackars sjuke (han var sjuk på allvar) Proust, som också skrev groteskt långa meningar, upplevs i all sin eländighet. (Jaja, jag vet att tidens skrivideal var som den var och att det inte ens fanns Tippex...).

Mitt eget skriveri - de så kallade memoarerna - flyter på och vid genomläsning av det redan skrivna upptäcker jag att det finns några sekvenser som har förtvivlad likhet med Proust... så det gäller att rensa, skriva om, få flyt och med inriktning att eventuella läsare minst en gång på varje uppslag ska tvingas småskratta, eller i vart fall le, eller i vart fall tycka att det här var ju inte bara superintressant utan kul också.

Med facit i hand kan man ju faktiskt se det komiska i en hel del av det som i stunden var så där lagom roligt, rent av för jävligt. Livet går vidare, hoppas boken är klart innan deadline inträffar. Tror på det. Hälsan är bättre än på tjugo år... ynglingen i mig skuttar lika mycket som gamlingen i mig skruttar.

God morgon! (Ursäkta, än en gång, alla ni Proust-fans, men det var nödvändigt att släppa ut trycket...).