Kultur och folkbildning är under politisk attack. En hel armada angriper i stort sett varje vrå.
Tidningsstödet som bär mångfalden minskar dramatiskt, fredsorganisationer fråntas stöd, ur studieförbund och folkhögskolor slevas resurser, museer drar ner medan avgifter ökar och statliga fastighetsägare ökar hyror.
Angreppet på kultur och folkbildning är brett. Och försvaret svårt att upprätthålla.
Den politiska statusen på kultur och folkbildning är nämligen låg. När jag lämnade riksdagen var det två utskott som hade lägst status: försvaret och kulturen. Nu är kulturen ensamt om bottenplaceringen. Statsråd med kultur och folkbildning som sitt område är lågprioriterade med jämförelsevis undanskymda roller.
Förmodligen håller inte kulturansvariga i regering och i partier med om den bilden. Men det beror inte på sakförhållanden utan på självbevarelsedrift.
Den politiska eliten tycks inte förstå att kultur och folkbildning är ett av de starkaste kitten som håller samman ett samhälle och värnar demokratin. Det militära skalskyddet gillar man, men det som är innanför skalet låter man krackelera.
LÄS HELA HÄR.
