söndag 18 februari 2024

Är du förvånad eller rent av förundrad...?

Har du läst underlaget för beslutet om svenskt medlemskap i Nato? Har du läst så vet du att underlaget - som finns i form av en rapport - är uselt. Och förmodligen förstår du att det skulle vara uselt.

Istället för en analyserande text – som kan användas för att förstå sammanhang och huruvida Sverige skulle vara hotat – ägnar sig utredningen snarare åt att samla slarvigt analyserade argument för ett svenskt medlemskap.

FINNS LIKHETER MELLAN SVERIGE OCH UKRAINA?
Rapporten beskriver läget så här: ”Betydelsen av att omfattas av garantier har ökat då Ryssland visat sig berett att genomföra ett storskaligt militärt angrepp mot ett grannland.”

Det vill säga: Eftersom Ryssland angripit Ukraina så är också Sverige hotat. Detta trots att Sverige aldrig varit del av Sovjetunionen, Sverige inte ligger i det som Rysslands regim uppfattar som sitt geopolitiska och historiska intresseområde, Sverige inte är del av det ”ryska” som Putin och hans gelikar talar om i någon sorts förvriden nostalgisk anda.  

Ändå argumenteras i rapporten som om så vore fallet. Det är snarare retorik än seriös analys som utgör grundtonen i den rapport som utgör beslutsunderlag. Syftet har inte varit att ge underlag för ett seriöst beslut utan att ge en blandning av sakliga och retoriska argument för en anslutning till Nato. Man hade mycket väl kunnat argumentera på ett mer sakligt sätt.



LÅG TRÖSKEL FÖR ÖVERTRÄDELSER AV FOLKRÄTTEN

Rapporten slår fast att ”Ryssland har en låg tröskel för folkrättsöverträdelser och militär aggression även i stor skala.” Vilket onekligen är korrekt. Det har visat sig flera gånger inom de områden som den ryska regimen anser vara sitt historiska och geopolitiska intresseområde.

 

Det pågående totala och brutala anfallet på Ukraina utgör definitivt aggression i stor skala i syfte att snarast utplåna hela eller delar av Ukraina som egen nation.

Den folkrättsvidriga annekteringen av Krim hade en sorts militärpolitiskt logiskt motiv, vilket rapporten inte nämner - Ryssland har en stor flottbas på Krim vilken man inte ville skulle hamna inom Nato om Ukraina skulle släppas in i alliansen. Men - vilket bör noteras av de som försvarar annekteringen - det var inte aktuellt för Nato att släppa in Ukraina.


Georgienkriget?  I EU:s utredningen av kriget – den så kallade Tagliavinirapporten – beskrivs att det var Georgien som startade kriget genom nattbombningar i Sydossetien. Där hävdas också att Rysslands inledande svar var legalt – själv finner det uttrycket tvivelaktigt – eftersom ”delar av den ryska fredsstyrkan hade dödats”. Därefter, redovisas i EU-rapporten, att det ryska agerandet gick ”över resonliga gränser”. Vilket är helt korrekt.
 

En rapport som ligger till underlag för ett historiskt beslut om medlemskap i Nato bör rimligen vara noga med beskrivningar om vad som sker och skett. Det skulle gett bilden av ett ärligt uppsåt snarare än en ensidig partsinlaga. 



FÖRSKÖNANDE AV DET SOM ÄR "VI". 
I rapporten redovisas: ”Den ryska statsledningen utgår från värden, intressen och en historiesyn som skiljer sig från de i väst, och som bl.a. omfattar en auktoritär samhällssyn med en målsättning att skapa inflytelsesfärer, inklusive med militära medel.”

Detta är till hälften helt sant. Den ryska statsledningen omfattar definitivt en auktoritär samhällssyn med en målsättning att skapa inflytelsesfärer.

Men målsättningen att skapa intressezoner gäller också det som är "vi" i den här rapporten. Nato är inte heller befriat från länder med auktoritär samhällssyn. 

Genom att låtsas bort det onda hos oss reduceras rapporten till retorik istället för att vara ett intellektuellt hederligt underlag för beslut - även med ett sådant finns skäl som talar för medlemskap i Nato likaväl som det finns skäl som talar emot.

”Vi” har sedan koloniserandets dagar ägnat oss åt att skapa intressesfärer, Natos stormakt USA har i allra högsta grad under lång tid haft som målsättning att skapa intressesfärer, inklusive med militära medel. Att friskriva det ledande Natolandet från sådana intressen är rent falsarium.

Det är ju inte heller så att Nato skulle vara befriande från länder med auktoritärt styre. Grekland och Portugal var medlemmar också när de var allt annat än demokratier med värderingar som rapporten tillskriver Nato. Grekland har varit militärdiktatur och Portugal en högerdiktatur - ingetdera underkände länderna som medlemmar i Nato.

Turkiet är medlem i Nato, utvecklingen i länder som Polen och Ungern är knappast oproblematisk, framtiden i USA är oviss.

Nato är ingen garant för vare sig rättssäkerhet eller demokratisk utveckling. Nato blir det som medlemsländerna blir. Och utvecklingen i dessa är allt annat än solklar… Sådant bör också analyseras.

AVSKRÄCKNING MED KÄRNVAPEN
Rapporten konstaterar att ”kärnvapen utgör ett centralt element för Rysslands strategiska avskräckning”, vilket med rätta beskrivs som för jävligt. 
 
Däremot anses i rapporten Natos uttalade strategi att kunna vara först att använda kärnvapen uppenbarligen mindre problematisk – trots att det oavsett vem som sätter igång ett kärnvapenkrig (de goda eller de onda) kommer att drabba Sverige.

Enligt den ryska "avskräckningsstrategin" kan kärnvapen användas som svar på kärnvapenanfall eller svar på angrepp med konventionella vapen om ”själva statens existens” är hotad. Det är minst sagt problematiskt eftersom det där med ”själva statens existens” är ett flytande begrepp som kan nyttjas av en despot, särskilt en som är kränkt och som upplever sig som varande staten…

I rapporten kan vidare läsas att den egna (ryska) befolkningen ska vänjas vid ett scenario där det ska anses vara legitimt för Ryssland att använda kärnvapen. Tröskeln för hot om användning av kärnvapen har därmed sänkts, skrivs i rapporten. Dessvärre problematiseras inte detta förhållande.

Om tröskeln för att använda kärnvapen minskar borde väl rimligen hela vår strategi gå ut på att kyla ner konflikter snarare än att öka dem genom att utvidga det Nato som Ryssland - hur knäppt vi än tycker det vara - anser vara ett hot mot landet.

Vi kan anse att den ryska bilden av Nato som en aggressiv maktsfär som har syfte att ”omringa Ryssland” är falsk – men vad vi än anser så finns den där och Nato lägger sig onekligen alltmer dikt vid Rysslands gräns.

KONFLIKTLÖSANDE BYGGER PÅ ATT FÖRSTÅ HUR DEN ANDRE SER PÅ ENS EGNA UPPFÖRANDE.
Rapporten saknar varje uns av försök att diskutera hur ”den andre” ser på oss trots att just detta – att förstå hur den andre uppfattar det man gör – är det mest centrala för att minska konfliktytor, skapa avspänning, få till fred istället för att bara vinna krig.

Detta är inte det samma som att lägga sig platt, eller vara underkuvad. Det är att göra en bred analys i syfte att söka fred. 

Rapporten saknar dessutom varje uns av analys av om den ryska regimen stärks eller försvagas av att den kan utnyttja vårt agerande för att stärka sin egen roll internt inom landet, hur den kan spika fast bilden av ett hotfullt Nato som omringar landet, hur Putinregimen kan använda detta för att motivera sitt maktinnehav. 

ÖKAD MILITÄR AKTIVITET
Rapporten slås helt riktigt fast att  ”den militära aktiviteten i Sveriges närområde ökat över tid”. Man skriver att detta är ett ensidigt ryskt agerande och att ”Sverige bidrar aktivt till en fredlig, stabil och hållbar utveckling”. Återigen saknas den andres perspektiv.

Om vi upplever att det värdlandsavtal som Sverige skrivit på med Nato bidrar till fredlig utveckling så är det ju allt annat än självklart att "den andre" uppfattar det så.

Värdlandsavtalet innebär bland annat att en regering (även minoritetsregering utan riksdagsbeslut) kan bjuda in Nato att såväl använda hamnar, flygfält, vägar och annan infrastruktur som att att svenskt territorium kan användas även för offensiva vapen riktade mot Ryssland. Praktiska förberedelser för ett sådan inbjudan skall göras i fredstid.

Det är ju inte säkert – eller ens troligt - att den andre uppfattar detta som fredligt. Vi kan tycka det är hur löjligt som helst – men avspänning och konfliktlösning innebär som sagt att begripa hur det ser ut med den andres ögon eller hur det kan användas i den andres – det här fallet en auktoritär regim med en despot i ledningen – för att befästa sin egen roll som den starka kraft som kan skydda landet med den lede fi.

GOTLAND 
I rapporten skrivs att ”den strategiska utsattheten för Gotland har ökat”. Hela idén om Gotland som hårt utsatt lanserades när Ryssland – mot folkrätten – annekterade Krim trots att det inte finns någon som helst vare sig historisk, militär eller geopolitisk likhet mellan Krim och Gotland. På Gotland finns ingen rysk flottbas, ingen rysktalande befolkning, ingen rysk historia som på minsta vis går att jämföra med Krim.

Någon bredare problematisering av hur ett Natomedlemskap skulle påverka Gotland existerar inte i rapporten. Huruvida Natoanslutning ökar spänningarna kring Gotland föregås med tystnad trots att Gotland skulle kunna förses med Natobaser med missiler etcetera. Skulle detta innebära nedtrappning eller skulle det trigga Ryssland att i en krigssituation snarare vara först med att inta ön för att stoppa  Nato ”att flyttar fram sina positioner”?

En utredning med minsta lilla syfte att ge underlag för ett seriöst beslut borde givetvis diskutera detta – i vart fall om Sverige har för avsikt att bidra till avspänning och fredlig samexistens.

Svenskt och finskt medlemskap i Nato innebär att Östersjön blir ett sorts innanhav för Nato. Den ryska uppfattningen är att Kaliningrad blir instängt och att rysk flotta lätt kan hindras att ta sig ut. Det är inte självklart att detta medför nedtrappning av spänningar i regionen, snarare lär Ryssland flytta fram än mer militära resurser till Kaliningrad.

Är en sådan utveckling bra? Nog borde ett underlag för beslut analysera detta.

RYSKT INTRESSE AV SVENSKA ALLIANSFRIHET 
Varje land måste ges rätten att själv i demokratisk ordning avgöra om det vill söka medlemskap i Nato, det är en demokratisk självklarhet. Ryssland ska inte diktera villkoren. Det måste få vara grundregeln.

Att de baltiska länderna, efter Sovjetunionens kollaps, sökte medlemskap i Nato var ett svar på hur länderna hållits som fångar inom det kommunistiska Sovjet.

I rapporten konstateras att Ryssland vill – i någon sorts kravliknande formuleringar - att Sveriges alliansfrihet bevaras. Ja, det är klart att de vill. Det är inget nytt. Så har det varit sedan 1949.

Istället för att konstatera detta väljer man att peka på att
den ryske försvarsministern Sergej Sjojgu 2018 sagt att eventuella finländska och svenska Natomedlemskap kommer att mötas med svarsåtgärder. Men hade Natoanslutning antytts tidigare så hade ryssarna sagt det då också.

Vilka svarsåtgärder är då aktuella? Utredningen slår fast att detta ”primärt torde handla om utökad utplacering av militära förmågor i vårt närområde”. Ja, allt annat vore ju jättekonstigt, självfallet kommer Ryssland att stärka sin militära verksamhet i bland annat Kaliningrad. Är det värt att trigga igång det också? Kanske, kanske inte.

Frågan som bör analyseras är givetvis: ökar detta spänningen eller minskar det spänningen? Ökar detta en auktoritär regims benägenhet att använda kärnvapen eller minskar den? Är det genomtänkt – om vi har fredlig samexistens som en målsättning – att ”tränga in Ryssland”? Är det smart – om vi vill se att den auktoritära regimen i Ryssland ersätts – att legitimera dess världsbild genom att Nato lägger sig alltmer dikt mot dess gränser?

Frågor som inte på minsta sätt blir belysta i rapporten men som i allra högsta grad påverkar om vi ska kunna leva i fredstid eller krigshotstid framöver. Man kan komma till olika slutsatser, men en ordentlig analys är det minska man kan begära.

DE OUTTALADE FRÅGORNA
Rapporten slår fast att ”Sverige som Natomedlem har en skyldighet att betrakta ett väpnat angrepp på en annan allierad som ett angrepp även på Sverige…” Så är det.

En fråga som undviks är dock följande: Om Ryssland skulle få för sig att anfalla Gotland – med det formella motivet att hindra Nato från att sätta upp "baser med offensiva vapen" – skulle USA då riskera ett världskrig där New York skulle kunna utraderas av kärnvapen för att försvara ön? Frågan är relevant, men kan kanske inte diskuteras öppet.

I Nato-konceptet ingår planering för vilka städer i Ryssland som ska utraderas genom kärnvapenanfall om sådana skulle bli aktuellt, på samma sätt antar jag att det i det ryska konceptet finns planerat vilka städer inom Nato som skall utraderas först vid olika scenarier.

Vilka svenskar skall sitta i den grupp som planerar vilka städer - med sina människor, kulturskatter, djur och infrastruktur - som skall förintas med kärnvapen? Blir vi inte helt marinerade i hela kärnvapenhelvetet genom att delta i detta? Jo, vi kan förstås be om att få slippa delta i beslutet om vilka som skall avrättas i vårt namn.

VEM BESTÄMMER?
 Å ena sidan svarar regeringen och rapporten på Natokritik med att alla länder är självständiga och ingen kan tvingas till beslut, å andra sidan vill regeringen att Turkiet nu skall tvingas att acceptera svenskt medlemskap genom att USA trycker på.

Vilket ju bekräftar det alla vet: USA har störst inflytande. Vilket borde få en utredning att åtminstone påpeka att utvecklingen i just USA kommer att påverka Natos beslut. Utvecklingen i USA är inte den bästa, vi kan snart ha en republikansk president som heter Trump eller är av hans kaliber. Känns det tryggt? Är det en utveckling av Nato som ökar Sveriges säkerhet som medlem? Om det skrivs ingenting.

I rapporten hävdas utan minsta lilla analys: ”Natomedlemskap skulle inte i sig påverka Sveriges möjligheter att fortsatt främja grundvärden i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.”

Detta är ju totalt lögnaktigt. Sverige har redan tvingats – efter hot från Nato om konsekvenser (Jens Stoltenberg, Folk och Försvar 2018) – att inte skriva på FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Sverige kommer att, som medlem i Nato, söka ”säkerhet” genom kärnvapenparaply vare sig vi önskar eller inte.

Sverige har pressats att ändra sin politik för att Turkiet skall ”släppa in oss” in oss i Nato. Sverige kommer att delta i planeringen för var ett eventuellt kärnvapenanfall skall sättas in, det vill säga vilka städer som skall utrotas. Detta påverkar i allra högsta grad svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

KOSTNADER
Vid toppmötet i Wales 2014 bekräftade Nato att det uttalade målet för alliansens medlemsländer är att använda minst 2 procent av BNP till försvarsutgifter, vilket lett till att Sverige beslutat just det. 2 procent av BNP innebär att ca 10 procent av statens utgifter kommer att gå till den militära försvarsbudgeten. En analys borde rimligen innefatta vad detta innebär för Sveriges möjligheter att värna demokratin genom att satsa på skolan, rättssystemet, landsbygdsutveckling, rättfärdig vård.

I rapporten anges att andra merkostnader skulle inskränkas till 600 – 700 miljoner per år, vilket jag tvivlar på. I själva verket skall infrastrukturen byggas om – vilket lär ske även med civila pengar - för att kunna ta emot och härbärgera Natotrupp. Myndigheterna planerar för detta redan nu.

MINSKAD ELLER ÖKAD SPÄNNING
Hela tiden återkommer jag till vikten av avspänning, nedtrappning, konfliktlösande istället för till åtgärder som leder till ökad spänning, upptrappning och nya konfliktzoner. 

Rapporten slår fast: ”Ett svenskt Natomedlemskap skulle höja tröskeln för militära konflikter och därmed ge en konfliktavhållande effekt…”  Men ett svenskt Natomedlemskap innebär också att vi blir del av ytterligare upprustningsspiral och blockbildande  - samt att den andre triggas, eller i vart fall kan använda medlemskapet i sin retorik för inhemskt bruk. Är det vår önskan?

Jag läser ”Nato har en lednings- och planeringsstruktur med unik förmåga att leda stora och krävande militära operationer. Den integrerade kommandostrukturen gör att de allierade kan agera tillsammans med större effektivitet och snabbhet än vad som annars skulle vara fallet.” Jo, men samtidigt måste alla vara överens. Vi måste vara överens med de vi inte är överens med. Turkiet till exempel. Är det ett problem - och i så fall vad kan det leda till i sin förlängning?

AVSLUTNING 
Man kan givetvis argumentera för svenskt medlemskap i Nato av flera olika skäl, det är fullt i sin ordning. Jag kan själv finna flera skäl, men den pladderretorik som till stor del genomsyrar rapporten är faktiskt inte seriös.

Rapporten liknar mest en gymnasieuppsats som genom upprepningar och rundgångar lyckats få ihop 41 sidor.

Det är, som sagt, helt okej att plädera för svenskt medlemskap i Nato. Men det är inte okej att låtsas att de papper som lämnade regeringskansliet är ett seriöst underlag för beslut om medlemskap i Nato hur mycket än dåvarande socialdemokratiska regering med Ann Linde, Magdalena Andersson och Peter Hultqvist – tillsammans med främst de borgerliga politikerna  gav sken av det.

Rapporten är till stora del utformad för att i sig argumentera för medlemskap i Nato. En sådan rapport kan mycket väl göras, men den ska redovisas för vad det är, inte som ett seriöst underlag för beslut om huruvida Sverige ska gå med eller inte.

Rapporten finns här.

Självfallet finns det tunga utredningar som gjorts under åren.

I januari 2016 utkom Hans Blix med fleras utredning Sverige, Nato och säkerheten som också blev en bok: https://celanders.se/bocker/facklitteratur/sverige-nato-och-sakerheten

Medlemmen i Krigsvetenskapsakademien Krister Bringéus utredning Säkerhet i ny tid finns som SOU 2016:57. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2016/09/sou-201657/