Om att vara

Jaha. Det dröjde bara några timmar efter det att Johan Ehrenberg meddelat att han nu heter Johan Jenny Ehrenberg innan jag fick de första mejlen om att jag ”för fan borde sluta skriva i ETC”.

 

Sedan har det ramlat in en del på det temat. Någon har till och med erbjudit mig att få skriva krönikor – ”vi betalar lika mycket som Ehrenberg” – i ett annat sammanhang. Som om det vore mer anständigt att skriva i en rasistiskt anfrätt publikation än i en tidning där portalfiguren berättar att han är trans.

För övrigt minns jag en situation från tiden då jag gick i Norra Latin, som bara något år tidigare hade släppt in också flickor, att en lärare meddelade att flickor inte bör klä sig som pojkar. Det han syftade på var byxor istället för kjol.

Jag förstår att Ehrenberg själv har fått reaktioner, en del hyllande, andra tvärtom.

KAN MAN SÄTTA SIG IN HUR DET ÄR ATT VARA NÅGON MAN INTE ÄR?

Själv har jag svårt att sätta mig in i hur det är att vara trans. Eller rättare sagt: jag kan inta alls sätta mig in i hur det är. Hur skulle jag kunna det? Det där vanliga med att säga "oh, jag förstår hur du har det" är mest trams.

Jag är en tråkig heterosexuell man, med väl tilltagen ålder, som utan svårigheter känner identitet som man. Utan längtan att klä mig i annat än sådant som vanligen män i den kultur där jag är uppväxt klär sig i. Så trist är jag. Vilket jag är glad för, slipper fundera så mycket på kläder hitan och ditan och på köpet slipper jag ”sätta på ansikte” som gömma mig under lager av kommersiella produkter vars tillverkare älskar att påtala att en inte duger utan mask.

Det är praktiskt, mina morronrutiner går snabbt jämfört med min kära hustru som ändå har mycket måttliga vanor. Vad jag vet har hon aldrig haft vare sig lösögonfransar eller ens varit road av snofsigare kläder.

Johan Jennys långa artikelserie, som publicerats i ETC, är läsvärd. Av flera skäl. Som styrketår för andra som inte vågat ta stegen att vara den som de är - eller vart fall vill vara. Och för att öka förståelsen hos oss som inte har vare sig insyn eller kanske ens förståelse för vad det handlar om. Gott så.

Att dessutom Ehrenberg är modig tillkommer som bonus. Att det ska krävas mod är i sig trist. Men nog är det så än idag. Inte minst i den nya era där Sverigedemokraternas världsbild vinner gehör och fler borgerliga väljare vill se Åkesson som partiledare framför Kristersson.

VAD TYCKER DU SJÄLV DÅ?
”Vad tycker du själv då?” skriver ett gäng som identifierar sig som ”äcklade” av sådant som de egentligen inte har med att göra. Någon hade till och med läst i en gammal bok jag skrivit om hur illa jag mådde som tonåring på en badplats där jag somnat i solen och vaknade av en näve som sökte sig in mina badbyxor. Det var en äldre – nåja, allt är relativt – man som anföll. Jag rusade upp och spydde och cyklade därifrån. Som om det hade med trans att göra, men det ansåg den upphetsade mejlskrivaren på temat ”dom är sådana”.

Herregud, hur insnöad i sina egna fördomar får man vara utan att inse att man är lite dum i huvudet?

Nåja, nog om det.

Texten som den gode Ehrenberg – vars engagemang som eldsjäl jag är djupt imponerad av men vars åsikter jag inte delar då det gäller hans vurm för sådant som tillväxt och euron – finns här och är värd att läsa. Så tack för den, Johan!