.png)
inte. Trots förvissning, stora ord, retoriskt storvulna ledarskribenter och generaler pimpade med ordnar, medaljer och andra metallbitar.
Nu hör vi åter samma sak. Från olika håll. Samma förvissning, samma retorik, samma sort av generaler. Och ledarskribenter, så dryga med ihåliga tankar.
Oavsett vad vi vill är det inte så dumt att betrakta erfarenheter från det senaste dryga halvdecenniet. Kan något göras annorlunda? Bör vi rent av vara ärligare?
Det pågår ett krig i Ukraina, mer och mer vapen förs in, dessutom med allt längre räckvidd och större sprängkraft. Lär komma att pimpas med kommande armador av drönare. Och eventuellt med den stora smällen. Hej och hå.
Är vi nöjda? Vi som sa att pratet om "den stora våroffensiven" kändes minst sagt darrigt var väl dumma i huvudet även om vi begrep mer än de som var fångar i den stipulerade retoriken. Våroffensiven "kom av sig", det blev sommar och nu väntar vinter. Och läget?
Hur man än vänder och vrider på det finns en opinion i USA som inte är benägen att fortsätta med massivt dyrt militärt stöd, en krigströtthet visar sig här och var i EU. Det visar sig att det går att gå till val på att stoppa vapenleveranser. Förvånade? Bara ni som inte vet hur fattigdom ser ut i EU-länder, ni som besöker turistorter men skyr förorter och landsbygd.
Dessvärre är det bara en förskönad teori som framförs av allehanda ledarskribenter och tankesmedjor som envisas med sitt mantra om att det är Ukraina självt bestämmer hur de ska agera. Praktiken är något helt annat. Det är omvärldens stöd som bestämmer. Och man måste vara ganska enfaldig om man tror att det är obegränsat i tid och rum. I USA har tillsatts en talman i representanthuset som redan är, minst sagt, skeptisk. Och sen har vi Trump eller liknande figur som står i farstun och mycket väl kan ta över.
Mycket litet talar för att förhandlingsläget blir bättre ju längre kriget fortgår. Mycket talar istället för att de tomma tankarnas dumdryga retorik bidrar till än större offer, med allt sämre resultat, för Ukraina och dess befolkning.
Dessvärre kommer de där som dominerar debatten inte lära sig nåt den här gången heller. Utan fortsätta att anklaga fredsrörelsen och fredsforskare för att vara naiva.
När tal om fred uppfattas som skamligt och diplomati anses omodernt ligger vi jävligt illa till. Dessvärre bidrar inte vare sig de mest uppburna i de svenska - av särintressen finansierade - tankesmedjorna eller de bubbellevande på ledarredaktioner till annat än att göra en utveckling mot än fler döda, än fler amputerade, än fler föräldralösa, än fler med det som gömmer sig under termen posttraumatiska stressymtom. Därmed har man förskansat sig i den bur där förakt för andras liv är monumentalt.
