August Strindberg försökte i essän Var äro växternas nerver?
leda i bevis att växterna utvecklats från djuren. Han hänvisade till ett
litet manteldjur från klassen sjöpungar. När ynglet av en sjöpung slår
sig ner på en fast yta utsöndras omedelbart en sorts klister som gör att
den lille kommer att sitta fast resten av sitt liv. Som en sorts växt.
Läs hela här:
.png)
Utveckling är, om man får tro Strindberg, ”endast en rörelse framåt eller bakåt”. Hans evolutionsteori har sina brister men jag har ändå tagit till mig att utveckling också är att ta steg tillbaka. Det vi i dag behöver göra är nämligen att ta ett antal ärofyllda steg tillbaka. Stegen framåt, som vi triggas att ta, går nämligen så fort – vi lever ju i kortsiktighetens förbannelse – att såväl samhället som planeten kan få hjärtstopp.
På det sättet känner jag mig, vilket gör mig lite beklämd, lite grann som konservativ...
Som sagt: läs hela här om du vill. Och varför inte prenumerera på Syre så här i en tid när regeringen beslutat dra undan presstöd för tidningar som Syre... allt som en del av en sorts likriktning.
