Tidig morgon. Fjärden ligger still, skogen bakom huset är bekymmersamt tyst. Tomatplantorna växer, vitlöken står stolt, ärtorna börjar snart klänga.
Så det blev en vår till. Det är väl så man kan tänka när man närmar sig sjuttiofem år och rynka läggs till rynka.
När jag fyllde 65, för mer än nio år sedan, föreläste jag några gånger för kulturföreningar under rubriken ”Får jag be om några rynkor till?” Syftande på att livet har sina ljusa sidor även som äldre och att det gärna får hinna bli fler rynkor innan kistlocket skruvas fast. Berättade om livet som det blev och varför det blev som det blev. Och inte som det var planerat.
Rabatterna i trädgården är rensade, grusgångarna likaså. Döda grenar bortsågade, vinrankorna klippta, veden kluven. Sånt gick fort i unga dar. Nu får det ta den tid det tar. Bara för att det finns tid.
Idén att kunna spara tid genom att jobba undan fort är fånig. På vilket konto sätts den tiden in? Och när kan den tas ut? När liemannen knackar på axeln så är det ingen idé att motsätta sig genom att hävda att det finns sparad tid på kontot.
Än så länge knackar han inte, men kan komma smygande bakifrån så det är svårt att veta...
Människor jag känt länge dör. Plötsligt finns de inte. Det är i sig en märklig känsla.
Känns det förresten nåt när man inte finns? Skulle inte tro det. Som troende ateist känner jag mig nöjd med det som varit och är. Vilken tur att blivit född, uppväxt i ett land utan krig, med mat på bordet och rätten att säga det som bör sägas.
När jag bar upp pelargonerna från källaren tänkte jag att det kanske är sista gången. Varje vår numera undrar jag vem det blir som bär ner dem till hösten. Det är ju så att en gång blir den sista för min del. En gång är alltid den sista. Men man kan ju alltid be om några rynkor till innan den dagen kommer...
Be i betydelsen önska eller hoppas på.
Ett paddeltag blir det sista, ett årtag det sista, ett simtag det sista. En gång är den sista att se sin älskades ögon. Sånt är avtalet. Vi föds under förutsättning att vi också ska lämna livet. Svårare än så är det inte. Inte lättare heller.
Tänk om vi alla verkligen kunde ta in att vi bara har en utmätt tid, ett kort ögonblick, att leva på den här fantastiska planeten som svävar i det obegripliga mysterium som är kosmos.
Om vi kunde ta vara på tiden. Se det stora i det lilla, se det naiva i det uppblåsta, samla ögonblick som gör oss till stora berättare den dag vår utmätta tid är till ända.
Snart är det fullskalig sommar här hemma igen... Vem vet, det kanske kan bli en riktigt bra sommar. Med rosdoft, öppna fönster och en och annan lom som meddelar sin närvaro nere på fjärden. Fint.
Så får jag be om några rynkor till...
Och gärna några skratt, några glas kylskåpskallt vin, något bra att läsa, några texter att skriva, några paddelturer, några kramar att få och ge. Vem vet kanske blir man åttio eller mer. Det vore ju snopet att falla av pinn innan hustrun är pensionär och den fria tiden kan delas.
Fri tid. Det är något vackert med det.
