Ett år sedan den stora ryska invasionen. Många trodde allt skulle vara över till sommaren. Nu talas det om krig i flera år. Om inte kärnvapen avslutar alltihop. Och med "alltihop" menar jag just det.
Kriget kan ta slut imorgon dag. Det är bara för Putin att dra hem sina soldater så de får komma hem och ta av sig uniformen.
Nej, det lär inte ske. En despot förlorar nog hellre hela världen än sitt ansikte.
Till slut måste det, som med alla krig, till förhandlingar. Båda parter inser väl också det. Egentligen. Båda parter tror att de ska vinna så mycket terräng - som de facto är Ukrainas - att förhandlingsläget blir bra.
Och så mal kriget på - död, ödeläggelse, miljöförstöring, gigantiska klimatrelaterade utsläpp. Och demonisering.
Demoniseringen har accelererat till oanad (eller kanske anad) hastighet. Från båda sidor - de ena utmålas som nazister rakt av,de andra som orker rakt av. Det vill säga något - nazister eller orker - som bör utrotas Demoniseringen känns igen.
Det är som att besöka Palestina och Israel och höra hur "den andre" beskrivs till och med i skolor. Som något som liknar icke-människor. Japaner var sådana i den retorik som skulle göra det mindre vedervärdigt att fälla bomberna över Hiroshima och Nagasaki.
Nu trappas upp med nya vapen, mer vapen, förmodligen snart flyg på båda sidor. Och sedan? Den som inte ser vart det lutar bör skaffa glasögon.
En desperat despot dör nog hellre i ett kärnvapenkrig än ställs inför Internationella domstolen i Haag. Och "vår sida" har då bara två alternativ: att se mellan fingrarna eller att svara med samma medel.
Vi vet nog alla vad som i sin egen logik är det svaret. Sen sitter vi där med Parisavtal, elbidrag och Mello som något icke-varande.
En halv miljon döda och lemlästade än så länge. I statistiken heter det, för att mildra intrycket, att de flesta är soldater.
Men innan dessa mer eller mindre tvingades ta på sig uniform var de allra flesta civila vanliga pappor, bröder, söner, grannar som tog en öl, vänner som kom för att fira födelsedagar. I Ukraina får vapenföra män inte lämna landet, i Ryssland är straffet avsevärt för den som vägrar.
Statistik är bedräglig. Den kan avhumanisera.
När Ryssland ägnade stora delar av sin krigsmakt åt Ukraina hävdades att vårt land var mer hotat än någonsin... Varför var minst sagt oklart. Men ÖB lät några stridsvagnar patrullera i Visby som en sorts retorik... sedan kastade jourhavande politiker in en medlemsansökan till Nato. Det gick sådär.
Så skickar vår ena hand mer vapen till Ukrainas försvar medan den andra handen fortsätter att importera ryskt kärnbränsle till våra reaktorer... en indirekt finansiering av det invasionskrig som Sverige skickar vapen för att stoppa...
Hur är det med moral, principer och manifestationer? Minns ni när MP och V redan tidigt efter det ryska anfallet ville avbryta all import av kol, gas, olja och uran? M, KD, SD, C, L och S tog aktivt ställning för att fortsätta importera och därmed bidra till delfinansiering av den ryska regimens krig.
Sedermera har dessa partier ändrat sig... men inte vad gäller kärnbränsle. Uran från Rosatoms dotterbolag Atomstroyexport fortsätter att säljas till Sverige.
Så är det med det... Är det någon som tänker "vilket jävla hyckleri" så inte mig emot.
Nu tycks allt fler hävda - bland annat på DN-kultur där Arkadij Babtjenko skriver på just det temat - att Ryssland måste slås sönder i sina beståndsdelar. Kan tänka mig att det är just sådant despoten i Kreml med ett leende suger i sig för att citera i sina långa föreläsningar och få vatten på sin kvarn.
Dessvärre tycks mycket lite överensstämma med hur den ukrainske juristen - som försvarar vapenvägrare - uttalar sig i Syre nämligen att "det icke-våldsliga motståndet mot orättvisa system som förvandlar människor till kanonmat ökar och förr eller senare kommer fred och rättvisa att segra".
Tipset är senare... kanske för sent.
Om man bortser från svensk debatt så tycks insikten om att ingen av parterna i detta krig kommer att vinna fullständigt vara allt mer vanlig - till exempel analys från den Washington-baserade tankesmedjan RAND.
Så frågan blir om man bortser från retoriken: ska det accelerera till vanvett eller ska försök till förhandlingar påbörjas innan det totala vanvettet bryter ut...?
Förhandlingsläget lär inte bli bättre när opinionen i USA svängt än mer än den redan gjort vad gäller stödet till Ukraina, vilket bland annat SvD skrivit om. I EU - mätningen gäller 9 länder - uppger 30 procent att kriget bör avslutas även om Ukraina inte tagit tillbaka hela sitt förlorade område (DN 23/2).
De där 30 procenten är knappast Putinkramare - vilket de som i Sverige talar om förhandlingar beskrivs som på ledarplats i stora tidningar. Men visst finns det enstaka Putinkramare här, inte minst i olika kommentarsfält.
Kanske tänker nu några av de som sedvanligt skriver i kommentarsfälten att kriget inte alls är Rysslands fel än en gång ge sig hän... Skippa gärna det. Det är inte Ukraina som anfallit Ryssland.
Kriget kan avslutas imorgon dag. Det är bara för Putin och den övriga regimen att dra tillbaka sina soldater, låta dem ta av sig uniformerna och åter bli civila pappor, söner, syskon som får leva sina liv.
Jo, jag hörde Putins tal häromdagen där han sa att Ryssland inte blir först med att använda kärnvapen. Minns hur han sa att någon storinvasion inte heller var aktuell... sen kom stridsvagnsparaden...
För ett år sedan skrev jag så här på bloggen, tycker nog att det mesta jag skrev håller än idag.
Här Ruslana - det var hon som 2004 vann Eurovision Song Contest med Wild Dances:
PS! Så har då Kina lagt förslag på hur vapenstillestånd och fred kan uppnås. Finns här.
