.png) |
| Bild: Lena. |
Snö och is ligger över de vilda gränstrakterna mellan Sörmland och Östergötland. Landet där en och annan varg smiter förbi.
Däremot är det ont om häst som drar timmer i skogarna. Jag minns en vinter när jag – under en jakt på julgran där vi bodde tidigare - mötte en riktig, bred häst med lugg i pannan.
Bakom hästen dinglade några stockar. Det är inte så brukligt nuförtiden att breda hästar med lugg i pannan drar stock genom skogarna.
Det är inte brukligt att någon häst överhuvudtaget drar stock genom skogarna. Men den här hästen gjorde det.
Det gick en man bakom med tömmar i händerna. Det går bra det här, sa han när jag frågade. Han var nyss fyllda sextiofyra, sa han. Han var på väg mot skogsvägen. Där skulle han lämpa av stockarna för att sedan lassa upp dom på en vagn och köra dem vidare till stora vägen. Även vagnen skulle dras av hästen, berättade han. Men det skulle få bli i morgon.
– Jag drar in tjugo löskubik på en dag, sa han. Och lade till: I juletider får skotaren står på gården.. Har du suttit en hel dag och skakat i buller och fanstyg så är du trött på kvällen. Trött och tom. Nej, skotaren får stå.
– Visst blir jag trött nu också, fortsatte han. Trött med hästen. Trött blir jag. Men inte tom. Jag är trött när jag kommer hem, men inte tom förstår du.
Hästen har sin begränsning, berättade han och muttrade något om att man som skogsbrukare ska sitta och ”skaka i en jävla hytt och göra spår i skogen för varenda pinne som skall hämtas”. Och ensamt är det. Ensamt.
– Men det säger jag dig. Mig lurar dom inte längre. Hästen är bra. När jag kommer hem är jag trött. Men jag är banne mig inte tom. Hur kostnadskalkylerar man tomheten? Men den är minst lika tung som räntan. Vi har blivit lurade, förstår du. Lurade. Tala om det för världen du! Du som sitter och blarrar i teve titt som tätt. Tala om det. Tala om att plånboken, hur stinn den än är, bara kan fylla fickan. Inte bröstet.
Han berättade att hästen hette Brunte därför att en bred, trygg häst med ljus lugg i pannan skall heta just Brunte.
– Vi förstår varandra, Brunte och jag. Inte förstår John Deere och jag varandra.
Nu är både bonden och hästen döda. Inte för att vargen tog dem, utan för att åldern tog hästen och ensamheten tog bonden. Adventsljusstakarna stod länge i hans fönster året om och slyet anföll den lilla gården från alla håll. Jag borde ha köpt det där huset, vårdat det ömt och låtit ljus strömma från dess själsrika fönster under kalla vinternätter. Tagit kamp mot slyet som anföll.
Grannhuset således förresten som sommarstuga av en mäklare med en tjock guldkedja kring halsen. Åkte förbi häromdagen. Huset såg tomt ut. Och slyet hade gjort intrång där också.
