Jag vaknar på morgnarna, öppnar mobilen och kollar om kärnvapen använts under natten.
Nej, inte i natt heller.
Tittar ut genom fönstret, träden är höstfärgade. Som om allt är som det varit så länge jag levt. Född efter andra världskriget. Levt i det som på många sätt varit en parentes av välfärd och fred.
Lär vakna imorgon också, öppna mobilen och kolla om kärnvapen använts under natten. Det är läskigt nära nu. Upptrappningen följer sin egen logik.
Samtidigt tycks de flesta inte förstå hur nära det är.
Vad rör sig i despotens huvud i en tid när han är på väg att förlora ansiktet helt - är det bättre att förlora livet? Sitt eget och andras i ett enda crescendo av vanvett?
Jag hör analyser som säger att Rysslands ammunition snart är slut och att regimen får svårt att skaffa ny. Det sägs med glad ton och med ett litet leende. Som om det skulle leda till slut på kriget. Kanske är det så. Gott i så fall.
Problemet är att Putin har kärnvapen kvar när ammunitionen är slut. Så vad har leendet där att göra?
Hade det som nu trappas upp i Ukraina gått att undvika? Vad hade i så fall offret varit? Att Putin fått Krim där den ryska flottbasen ligger? Hade det räckt för att förhindra det som nu sker?
Kanske, kanske inte. Den nostalgiska drömmen om Tsarryssland tycks frodas hos despoten. Där ingår Ukraina och Belarus. Hur har han fått sin nästan religiösa dröm om det som varit?
I Fokus (31 mars 2022) meddelar Martin Kragh från Utrikespolitiska Institutet:
"Man kan säga att Irakkriget 2003 var en slags bekräftelse för Putin. Om du är riktigt ekonomiskt och militärt mäktig så kan du skapa dina egna regler. Då är du inte bunden av de folkrättsliga reglerna och kan invadera ett annat land. Men bara om du är en riktig stormakt."
Jaha. Så kan man se på det.
Vad är hönan, vad är ägget? Skit samma. Det är Vladimir Putins kärnvapen som får mig och många andra att lyssna på nyheterna för att höra om helvetet brutit ur i stor skala.
Det är som 1962, jag var tretton år. Såg löpsedlarna. Då var det på vippen att helvetet skulle braka loss. Det hade föranletts av ett bisarrt pärlband med händelser.
1959 störtas diktatorn Batista i Kuba av en rebellarmé. Fidel Castro tar över, förstatligar bland annat naturtillgångar. USA, som stöttat Batista, svarar med ett invasionsförsök i Grisbukten. Invasionen misslyckas. Castro svarar med att bjuda in Sovjetunionen att bygga robotramper som försvar. USA lägger Kuba i blockad. När sovjetiska fartyg närmar sig Kuba med vapenlast hotar USA med att sänka dem. Fartygen vänder hem igen. Innan det fullständiga kriget hann bryta ut.
Hönan eller ägget? Ägget eller hönan?
Efter 27 år föll Berlinmuren. Jag var fyrtio år gammal. Hade hunnit ha ett år i riksdagen. Sovjetimperiet föll samman, Warszawapakten upplöstes. Hoppet tändes, aldrig mera krig i vår del av världen.
Så naivt.
Naivt? Ja. För att undvika konflikter måste man vilja förstå hur den andre upplever det man själv gör - det handlar inte om vad man själv anser att man gör, utan hur den andre upplever det man gör.
När Nato växte sig allt närmare Ryssland gavs tillfällen för de som så ville att uppfatta det som ett hot - de länder som sökt medlemskap i Nato såg å andra sidan sin granne i Öster som ett potentiellt hot.
Och så hamnade vi där vi är.
Hönan eller ägget? Eller snarare bara brist på förståelse vad gemensam säkerhet är - nämligen att bygga det tillsammans med de man uppfattar är, eller kan bli, ens fiender.
Lyckas inte det så går det lätt åt helvete. Det är därför jag vaknar, sätter på mobilen för att se om det brutit ut. När jag var tretton år vaknade jag, gick ut i köket och lyssnade på radion.
Tittar ut genom fönstret. Träden är fortfarande vackra i sina höstfärger. Snart ligger löven på marken, de flesta ska krattas ihop, läggas i kompost, bli jord att odla i. Till våren.
Undrar om jag i vår vaknar för att ta reda på om kärnvapen satts in.
Vem vet. I en tid av vanvett och missiler.
Det sker en bisarr relativisering och rent av romantisering av krig. Även i Sverige. Som när liberala Göteborgsposten på ledarplats meddelar att några kärnvapenbomber i Europa inte är så farligt... Så infamt dumt. Som om skribenten inte förstår hur det ena följer på det andra.
Och i en reklamfilm romantiseras kriget till toner av Ave Maria. Avsändare är inte en ung man på fyllan. Utan den svenska Försvarsmaktens Ledningsregemente.
Med ett saligt leende skjuter en ung kvinna ett pansarskott mot sitt mål. Med liknande leende sitter kanske Putin och betraktar när missiler dödar i ukrainska städer. Med samma leende kanske pojkarna i Texas betraktar effekterna av död när de skjutit iväg sina robotar för att döda någonstans i världen.
Lyckliga leenden.
Jag hade önskat att de lyckliga leendena inte varit med i reklamfilm för den svenska försvarsmakten. I vart fall inte till tonerna av Ave Maria.
Årets sista äpplen faller från träden i trädgården. Ska göra must av dem. Det gäller att ta vara på de goda tillfällena.
Hotet är stort. Men hoppet, om än som en glipa i natten, är större.
Här spelas Ave Maria:
Här spelas Ave Maria:
.png)
