.png)
Konstaterar att jag nu lever i ett av de få länder i världen där en regering tänker göra sig helt beroende av ett parti som har sina rötter i nazismen. Det känns… märkligt.
Kunde inte ana det när jag, som ung tonåring, limmade fast Anne Franks dagbok på mitt skrivbord att den skulle ligga där och markera om någon som hade nazisympatier skulle komma in. Sådant var nämligen inte omöjligt.
Och nu är jag medborgare i ett land där var femte väljare röstat på att parti med rötter i nazismen. Det är ta mig fan inte klokt. Beror det på historielöshet? Eller på utropen i medier om att det viktigaste är att alla röstar när det istället borde vara att alla bör ta reda på vad det är man röstar på.
Jag vet inte. I debatterna fanns i vart fall inte palts för ideologi.
En känsla under flera av debatterna: Statsministerkandidat för högerblocket kavlar upp skjortärmarna – det gör jag också på föreläsningar för att se mer på hugget ut – i en tevedebatt. Men han hade kritvit skjorta. Precis som nassarna som under Almedalsveckorna gick omkring i Visby. Löjlig känsla, kanske. Men det bet sig fast.
Säga vad man vill om det gröna parti jag var med att bilda, det finns en del att säga men målet med det partiet – och dess systerpartier – var att stoppa miljöförstöringen och skapa rättfärdig fördelning. Det parti som nu Ulf Kristersson skall luta sig mot bildades för något helt annat.
Jag kan till och med påstå att det handlar om det goda och det onda som var respektive utgångspunkt för bildandet av dessa partier.
Som ett av de få länderna i världen är nu Sverige ett parti vars regering är beroende av ett parti med rötter – och med fortfarande levande både skott och grenar – i nazismen. Smaka på det, bäste medborgare. Sverige ligger därmed i frontlinjen. På det outhärdliga. Vi sitter på ett sluttande plan där det som varit otänkbart plötsligt anses normalt.
Jo, det finns mängder med politiska misstag som gjorts, dåliga beslut som tagits, inkonsekventa argument som torgförts också av de som motsatt sig SD. Mycket skulle onekligen kunna vara bättre, eller i vissa fall mindre dåligt. Så är det. Men att resultatet av detta skulle bli Jimmi Åkesson, som gick med i SD när partiet var vidöppet med sina nazistiska rötter, är helt enkelt förfärande.
Men det räcker ju inte med det. Om en son begår brott ska hela familjen – inklusive den hårt studerande dottern och förtvivlade mamman – utvisas, enligt Åkessons parti. Det är ju fullständigt vedervärdigt. Totalt främmande för ett rättssamhälle.
Jag tar mig en kopp kaffe, kikar ut över fjärden, funderar.
Mitt gamla gröna parti då? Vad hade det kunnat göra? Borde inte De gröna sett till att bevara sin antietablissemangsprofil istället för att på riksnivå sudda ut den och upplevas som just del av etablissemanget istället för som alternativet. Skriver i min bok Vad ska vi ha samhället till? så här:
”Nog hade mycket varit vunnet för dem som hade velat förhindra Sverigedemokraternas framgångar om Miljöpartiet de Gröna orkat hålla fast vid sin etablissemangskritiska hållning, inte växt ihop med etablissemanget, inte låtit – och inte uppträtt – som etablissemanget, om partiets företrädare vågat vidmakthålla den kritiska analysen av globaliseringens avarter, om de fortsatt att offensivt stå upp också för landsbygden, om de drivit opinion för att miljö- och klimatfrågan måste gå hand i hand med en rättfärdig fördelning. Om partiet varit sig självt, som det var tänkt. Ett systemkritiskt parti, något av ett antipartiparti.
Ingen kan nämligen få mig att tro att alla de som röstat på SD är rasister, kryptonazister eller främlingshatare. Ingen kan få mig att tro att det enbart är invandringsfrågan som fått SD att växa. Det är också känslan av att eliterna fjärmar sig från folket som fått dem att växa. Det är också bristen av visioner hos de andra – visioner som får hjärtan att brinna, visioner som det talas om och som får människor att se möjligheter till något annat, något bättre.”
Slut citat. Jag tar mig en kopp kaffe, kikar ut över fjärden, fågelsträck drar söderut, känner doften av höstens äpplen. En hare skuttar förbi, en katt från grannbyn sätter sig på trappan, betraktar mig, vänder sig om. Och så sitter vi båda två och tittar ut över fjärden.
