Skola söder om Stockholm. Två smågrabbar. Slåss. Med knytnävar. En är jag. Kläderna blodiga. Bara näsblod, men ändå blod.
Det började med att vi spelat kula., Jag hade ställt upp storpyramid istället för en av de vanliga. Avståndet för den som skulle slå ner pyramiden hade utökats med några meter.
Vi kan kalla honom Kjelle. Han satsar alla stenkulor han hade på att slå ner den där pyramiden. Till slut försöker han med sin sista glaskula också. Men lyckas inte.
Hans storebror kommer. Han gick nog i trean. Kräver att lillebrorsan ska få tillbaka alla stenkulor. Jag vägrar. Kanske mest för att det är storebrorsan som hotar med stryk. Han försöker ta kulorna, han lyckas och tar med sig resten av de kulor jag har också. Till och med dankarna. Vi skriker på varandra.
Som jag minns det lappar han till mig. Som han minns det, bortåt ett halvt sekel senare, är det jag som lappade till honom först.
Det hade samlats många kring oss. En ring av pojkar och flickor som hetsade oss med rop, ett slagsmål på skolgården var ju alltid något som piggade upp.
Han var stor. Tryckte ner mig, slog i ansiktet. Det var väl då blodet började rinna. Det var också då det blev alldeles tyst runt omkring. Som om alla tyckte att det gått för långt. Tystnaden skrek.
Bilden av ringen av barn som förskräckta står och tittar, alldeles tysta, har bränt sig fast i mig, den dyker upp ibland. Där stod Gunnar, Gunilla, Kette, Inga-Maj och alla de andra vars namn jag inte minns. De hade fått nog. Kanske skämdes några över att de hetsat oss att fortsätta slåss.
Hur det slutade minns jag inte heller. Vi överlevde i alla fall. Hade vi där och då haft tillgång till vapen hade någon av oss säkert skjutit, för att rädda sig eller vad som för ögonblicket nog hade känts som sin ära. Något som efteråt hade känts som det mest korkade man gjort.
Min klasslärare - Birgit hette hon - bjöd veckan efter slagsmålet hem hela sin klass för att vi skulle stöpa ljus, äta pepparkakor och dricka läsk. Det var första gången jag hörde Ave Maria. Hon spelade den på grammofonen.
Senaste gången jag hörde Ave Maria var när jag häromdagen kollade igenom Försvarsmaktens PR-videor på Youtube. Den - i en oerhört vacker inspelning - ackompanjerande skjutningar med pansarskott vars mål är att oskadliggöra stridsvagnar genom att spränga de unga förarna till döds eller i vart fall så de blir av med armar, ben och innanmätet i tarmarna. Någon klasslärare finns inte i videon. Det hade behövts någon som sa att nu får det fan i mig vara nog.
