 |
| Toulouse-Lautrec |
Och det är så onödigt, få förbannat onödigt. Men med envisa dårars övertygelse har partiledningar grävt det som kan bli en grav, oförmögna att lyssna på kritik och nu med språkrör som saknar trovärdighet som oppositionspolitiker.
Ska partiet lyfta krävs företrädare som får hjärtan att brinna och som är trygga i det som är grön ideologi, som inte famlar fram och tillbaka.
En gång tidigare (1991) ramlade partiet ur riksdagen för att på tredje året (1994) återuppstå som riksdagsparti. Då ska man ha klart för sig att partiet fortfarande dominerades, såväl lokalt som på riksnivå, av politiska entreprenörer och massor med ideellt arbetade eldsjälar. Finns det så många sådana kvar? Har sådant försvunnit i takt med att politiskt fikonspråk och etablissemangs-kostymer tagit över alltmer?
Nog skulle partiledningen lyssnat på oss som betraktades som föredettingar och som inte ens bevärdigades med svar på den vädjan om uppvaknande vi till slut kände oss tvingade att formulera i DN för drygt fem år sedan.
