Dom är som pirayor...

 - En sån jävla piraya, tänkte jag när jag påmindes om hur ägare till friskolebolag drog ut miljoner till sig själva. Minns en text jag skrev för ett tag sedan...

"De är som pirayor - alla dessa figurer som kräver fallskärmar och löjligt höga löner för att känna att de har något värde. 

Pirayorna har inte gjort sig förtjänta av sina pengar. Dessutom måste följande fråga ställas, även om den kan tyckas vara oartig: hur är denna nya överklass psykiskt funtad? Hur kan man, i en värld som ser ut som den gör, bli så sniken? Vilka mentala störningar är det som ger sig detta uttryck? Vad är det för människor som får toppjobben när de kräver bekräftelse genom hutlösa avtal med hutlösa löner? Är det sådana ledare näringslivet behöver? Är det inte så att det nya klassamhället tenderar att plocka upp rädda, svaga och psykiskt labila människor i toppositioner? Människor som är så rädda, svaga och psykiskt labila att de måste manifestera sin legitimitet genom löner och förmögenhet som andra bara kan drömma om. 

En god vän föreslog att stat och företag istället för fallskärmar och fantasilöner borde ge ut ordnar på sidenband som de rädda små pojkarna kunde sätta på kavajuppslaget för att på det sättet få möjlighet att visa sin status. Det skulle bli billigare och mindre provocerande. De kunde gå där och pråla för varandra. Vi övriga skulle inte behöva bry oss. Möjligen kunde vi se på dem som ett lustigt inslag på livets teaterscen.

Hur gick det till när pirayamentaliteten över? När drabbades vi av den nya trenden? Många kommer att i framtiden ställa frågan: Vad var det som hände? Och hur fick det hända?

Politiken drabbas av trender där skocken springer i panik åt samma håll. Utan tid för vare sig analys eller eftertanke. Det har sprungits länge nu. och fort. Okritiskt anammas fundamentalistiska teser om marknadens gudomlighet, avregleringens lyckobringande effekter, frihet för kapital, globalisering utan spelregler och tanken på att samhället bli effektivt och ”modernt” när klyftorna ökar. Jag är så trött på det. Jag är så förbannat trött på det.

Jag är fullständigt övertygad om att ökande klyftor - för det är egentligen det alltihop handlar om - i ett samhälle leder till konflikter och utanförskap, våld och egoism, främlingskap och rasism. Och i slutänden rädsla som hotar det vi lärt känna som demokrati". 

Om du tror att det här är en ny text så tror du således fel. Den är från en av mina böcker som jag skrev då jag var språkrör för MP - den hette Svarta oliver och gröna drömmar och kom ut 1997. Det var helt OK att skriva så som språkrör för de gröna då. Det var rent av en självklarhet. Idag uttrycker språkrör sig inte så. Tyvärr. Så här fortsatte jag: 

"Rädslan sprider sig i de fattiga förorterna med de största synliga sociala problemen. Trygghet och identitet söks i obskyra gruppbildningar där hotet och hatet förenar medan empatin dränks i den egna rädslan. Jag har kommit att prata med Linda en del efter det att hon lånat cigaretter av mig - jodå, jag har kortare perioder när jag röker, trots bättre vetande. Hon är dotter till en gammal klasskamrat från skolan. Vi har stött på varandra flera gånger på vägen mellan riksdagshuset och min övernattningsbostad. Linda är jobbig, svär som en hel karl och är ibland rejält påtänd. Men hon gråter också, hon är rädd. Rädd för att inte vara någon, rädd för framtiden, rädd för det gäng där hon finner sin identitet. Rädd för tomheten. Hon berättar att hennes mor är rädd för tunnelbanan, rädd för arbetslösheten, rädd för att pengarna inte skall räcka, rädd för att förnedra sig på socialen, rädd för sig själv, rädd för att få nej efter anställningsintervjuer trots bra utbildning och goda meriter. Linda sa vid ett tillfälle att det produceras mer rädsla än pappersmassa i Sverige. 

Jag tror hon har rätt.

Men rädslan sprider sig också i de rika förorterna. Vi ser hur galler för fönstren, schäferhundar i trädgårdarna och vaktbolag som patrullerar i kvarteren är en del av Europas rika förorter. Vad hjälper stora hus, välskötta trädgårdar, låga skatter och stora inkomster när rädslan smyger kring husknuten? Vad är det kvantitativa värt när det kvalitativa urholkas?

Ett samhälle med rädda människor är ett dåligt samhälle. Ett dåligt samhälle för både rika och fattiga. Vi producerar rädsla genom politiska beslut som grundas på något så irrationellt som värderingar framvuxna ur ideologisk vilsenhet och politisk flockmentalitet. De vilsna springer i flock, hysteriskt skrikande till varandra att de är på rätt väg.

Vad är det för värderingar som invaderat makthavarna? Hur kan denna samling män och kvinnor förskansa sig så långt bort från verkligheten att de inte ser och förstår att demokratins kärna håller på att ruttna när rädslan invaderar samhället? Kanske kan orsaken sammanfattas i begreppet ”ekonomism”. Den nya ideologiska flodfåran där vilsna politiker, från allehanda håll, tycks ha hamnat.

Ekonomismen lär att människan är en ekonomisk varelse. Detta är, enligt trossatserna, den mest rationella och effektiva synen på människan. Den har växt fram som en del av den mekaniska världsbilden.

När vi människor blir reducerade till ekonomiska varelser är det fara på färde. Då börjar nämligen förnekandet av högre värden. Allt reduceras till en fråga om kronor och ören. Vi blir förlorade i värden som enkelt kan mätas i kvantitet och tappar de värden som har med kvalitet att göra. Sinnlighet, smak, doft och färg försvinner som målsättningar när djupare värden och människovärdet i sig förkrymps.

Människan är naturligtvis så mycket mer än en ekonomisk varelse. Vi människor är biologiska, sociala och kulturella varelser. Det är för dessa varelser av kött och blod vi gemensamt skall bygga samhället. För människor som älskar, gråter och skrattar. För människor med längtan, drömmar och med oändliga möjligheter att växa.

Om vi utgår från att människan är en biologisk, social och kulturell varelse så är det lätt att känna förvåning och t.o.m. avsky för det som nu händer. Fler människor drabbas av sämre livsmiljö, social stress och kulturell torftighet trots att förutsättningarna är större än någonsin att bygga det ekologiskt och socialt hållbara samhället. Men istället tillåts pirayorna leka och frodas utifrån villfarelsen att deras framfart har med demokrati att göra. Den reellt existerande kapitalismen har förödande likheter med den tidigare existerande socialismen - båda kränker människovärdet, om än genom olika metoder.

Jag har förstått att makthavande politiker uppfattar samhället som en marknad, världen som en marknad. Det är en av grundbultarna i ekonomismen. De ännu makthavande har glömt att Adam Smith, som kan betraktas som marknadsekonomins fader, byggde in ett antal förutsättningar för att marknaden och ”den osynliga handen” skulle fungera. Nämligen att de som agerade på marknaden inte ville skämmas för vare sig sina grannar eller vår Herre. Men det var för länge sedan. Nu, när marknaden är internationaliserad och anonymiserad, slipper vi skämmas eftersom vi aldrig ser dem vi lurar, bedrar och utnyttjar. Och skam inför vår Herre är det inte mycket bevänt med.

Den politik som förs bygger inte på empati utan på ekonomiska nyckeltal. Den politik som förs bygger inte på att människor är sociala och kulturella varelser utan på tron att människor är ekonomiska varelser. Den politik som förs bygger på att människan är till för systemets skull - inte på att systemet är till för människans. Staten behandlar människor som problem. Kommunerna uppträder som företag med köp- och säljprinciper. Företag med etiska, sociala och ekologiska ambitioner slås alltför lätt ut på grund av att spelregler saknas. 

Eftersom politik någonstans handlar om människor, så låt oss fundera en stund över vilka människor som är de makthavande. Jag tror inte att det är onda människor som vill skapa ett samhälle där människor mår dåligt. Men det kanske är så att de som kommit upp sig i partierna, så pass att de har ett avgörande inflytande, saknar umgänge med människor som lever i ekonomisk och social stress. Kanske umgås de inte längre med familjer där man faktiskt måste välja mellan att köpa fotbollsdojjor åt grabben eller låta tjejen gå på den allt mer avgiftsbekostade kommunala musikskolan? Kanske är konflikterna, främlingsfientligheten, våldet och utanförskapet något de bara läser om eller ser som siffror i Statistiska Centralbyråns tabeller. Kanske har man inte suttit vid köksbordet och känt kylan, rädslan, ångesten. Kanske har man inte tid med annan verklighet än den egna som formas vid sammanträdesborden.

Jag tror att det är så enkelt i en tid när de gamla ideologierna inte längre räcker till."

Slut citat. Jag skulle lika gärna kunnat skriva texten idag. Det är onekligen tragiskt.