Streamar den. Trots att Lundell bör avlyssnas på vinyl. Eller åtminstone cd. Men tiden är ur led. Så det blir streaming. Ett trist ord. Få begriper det svenska ordet för samma sak. Så jag streamar. Inget konvolut. Ingen baksidetext. Ingen känsla av att lägga på plattan på tallriken. En sådan känsla hör ihop med Lundell. Ingen doft av nyöppnad LP.
Tiden är doftlös. Allt flödar förbi. In.Ut. Det beständiga är omodernt.
Lundell trivs bäst i öppna landskap. Lundell avnjuts bäst efter en Jansson, en lager och en hård arbetsdag.
Telegram heter den. Nya plattan. En ganska nedtonad Lundell. Gitarrerna är lugna, tempot avskalat. Lundell som bäst. Öset kan bli för mycket.
Vardagens ömsom banala, ömsom filosofiska observationer kryper genom texten. Njutbart. Uffe-låtar. Hare springer på frusen mark. Saknad. En biltur. Konstaterande. Livet är som det är. Var som det var. Och tycks bli som det blir.
Telegram heter den. Plattan som streamas. Kanske kunde den hetat Testamente över nu. Han hör ropen från en annan tid. De är tillbaka. Nu.
Vi är årsbarn. Lika gamla. Tycks lika förvånade över att årsringarna blivit så många så fort. Noterar vad som händer. Kan inte göra så mycket åt det. Yngre kanske inte vet vad ett telegram är. Äldre kanske inte vet vad streaming är. Så mötas yngre och äldre i förvirring.
I förordet till min nya bok skrev jag att det är en slutplädering. Testamente, slutplädering. Vi är där nu. Men Biden är äldre. 78. Som en gammal stenkaka. Men trots allt: stenkakan snurrade fortare än vinylen. Nu snurrar ingenting. Allt flödar. In. Ut. Bort.
Ont om sol och kallt i vattnet. Hare springer på frusen mark. Lundell streamas. Ur led är tiden. Jag tycket om plattan. Mycket. Minns hur LP:n Evangelina malde dygnen igenom under en tid med färre årsringar men med molande ångest över hur livet skulle bli.
Minns Jack. Boken. Läste den i en båt i en hamn för länge sedan Hade fått tillbaka manus på det som borde blivit min första bok. Satt i en hamn. Att sitta i hamnar har sina sidor. Inte minst om det är ont om sol, kallt i vattnet och årsringarna är få och gör ont. Det är bättre nu när de är fler. Trots allt.
Testamente, slutplädering. Tid att andas ut. En bra varm jansson, en god kall lager, en ny gammal lundell. Lugna gitarrer. Igenkännande. Det är bara doften av vinyl som saknas. Men den lär finnas. Om man ids vänta på posten. Men tiden är otålig. Och mer ska inte in i huset. Städar ut.
Trots coronan och politiskt vemod i en tid som domineras av snabba flöden, ont om tålamod och kortsiktighetens förbannelse skuttar haren fram på frusen mark. Som om ingenting hänt. En del rim är banala. Lundell letar efter en sång hela dagen lång. Det låter så banalt att det skaver ändå tills det klarnar. Det är ju det vi gör. Letar efter en sång, dagen lång. På väg till Connemara. Eller nåt.
Plattan flödar. Den är bra ändå. En del låtar är gamla. Det är precis som det ska vara. Som en stilla lagom kyld lager.
