Vågar knappt tänka på det. Hur många timmar jag tillbringar i trädgården med dess odlingar, rabatter, vildytor, stenpartier. Mest med odling. Timme ut och timme in. Är det värt det? När första sparrisen skördas för att läggas på grillen och avnjutas med vårens champagne vet jag att det är värt all tid. Nyskördat är så speciellt, så mycket godare än köpt.
Funderingar på ett flytta till stan försvinner, att bo på vischan har så enormt stora kvaliteter. Men visst, det är alltid jobb, något som behöver göras, fixas, lagas, byggas, rensas, klippas, gödslas, stöttas.
Så kommer årets första sparris. Och även det där som kändes tungt de där dagarna då ryggen värkte, huvudet var trött och inspirationen gått och gömt sig kändes ovidkommande, främmande och värda glömska.
Apropå champagne: skriver så här i Vad ska vi ha samhället till?
När nästa samhällskris kommer, när nästa bubbla spricker, så finns något växande som kan frodas än mer: de bruna, de som får sin gödning av växande sociala och ekonomiska klyftor där prekariatet växer i den ena änden medan champagnen bubblar i den andra. Jag befinner mig mer i den sistnämnda änden även om det är sällan champagnekorkarna far till väders. Det gäller att sådana som jag försöker begripa hur det är i den andra änden, att det är utifrån den ändens perspektiv politiken måste byggas om vi skall kunna bygga hållbara samhällen.
